För den som vill utveckla sitt låtspel på mungiga finns det några grundläggande komponenter som gör att musiken blir svängig. Dels gäller det givetvis att kunna låten man vill spela, så att man vet vad man gör och hur man vill att det ska låta, samt att behärska sitt spel så pass att man kan hålla ett jämnt tempo, eller styra detta som man vill. Utöver detta finns det några speltekniska teman som man kan ha användning av att kunna och att öva på.
Stampa
Ett moment som kan underlätta spelet är att stampa takten med foten. Genom att markera var man tänker sig/vill att taktslaget ska vara kan man bli uppmärksam på hur det man spelar förhåller sig till denna punkt. En riktlinje är att musikens taktslag ska hamna så samtidigt som möjligt med fotens markering. Men man kan också vilja spela med en viss fördröjning, eller med ”tomma ettor”, eller ligga på och ge en karaktär där det känns som att musiken går snabbare än den gör. I dessa fall är fotens markering av än större vikt för att skapa en dragning, en spänning, eller ett sväng i musiken. I norsk folkmusik på mungiga kan fotstampet ibland vara en oumbärlig del av musicerandet och avgörande för att skilja olika låttyper åt. Om man spelar till dans är fotstampet ofta en förutsättning för att kommunicera musiken och låttyp till dansarna.
Spela svagt
En annan övning som kan vara användbar för att utveckla sitt spel är att spela en låt man kan väl med låg volym. Dels kan det göras genom att ha mindre tryck i andningen, och dels genom att slå eller knäppa lösare på mungigans tunga. Ibland kan man då bli uppmärksam på moment i musicerandet som kommer fram bättre, eller försvinner. Dessa kan man då fokusera på och öva specifikt. Man kan också bli uppmärksam på hur detaljerad och exakt man är rytmiskt.
Spela starkt
Att spela en låt starkt är en annan användbar övning som ofta kan utveckla ens spel. Man kan spela starkare genom att ha mera tryck i andningen, genom att fokusera luftströmmen och till viss del genom att slå eller knäppa hårdare på mungigans tunga. Dessa kan kombineras eller övas var för sig. Att slå eller knäppa hårdare ger bara högre ljud upp till en viss grad, därefter tar endast mungigans tunga stryk. Att ha ett hårdare tryck i andningen innebär att man använder mer luft. Till en början kan man bli något snurrig av att hyperventilera på detta sätt, men man vänjer sig. När man fokuserar luftströmmen använder man inte nödvändigtvis mer luft, utan man riktar luften, som om man riktar sitt spel mot en bestämd punkt framför sig. Effekten blir att man spänner muskulaturen i munnen och tungan, vilket ger en ”hårdare” ton och högre ljud. Tekniken kan vara mycket användbar för att nå ut över ett stimmigt dansgolv.
Öva skalor
Ett generellt råd för alla instrument är att lära sig spela skalor. Det gäller även mungigan. I mungigans fall är det övertonerna man spelar sin skala med. När man håller andan och stänger luftstrupen påverkas övertonerna och man kan då spela kompletterande toner i naturtonskalan. Allt som allt kan man nå tjugo toner, men de lägsta ligger en oktav lägre än de övriga. Varannan ton når man genom att ha öppen strupe och varannan med stängd strupe. Luftstrupen behöver dock egentligen inte stängas helt, så att man håller andan, men det är enklast att nå tonen och höra vad man gör om man helt stänger strupen. Det är även en fundamental del av den (folkmusikaliska) skandinaviska spelstilen. På detta sätt kan man klättra upp och ned i tonförrådet och lära sig hitta de olika tonerna. Själv har jag lärt mig all musik på gehör och är obotligt dåligt bevandrad i musikteori. Men att lära sig spela låtar på gehör är även det en god övning för att hitta rätt i tonförrådet och bli bekant med sitt instrument. Gehöret är en förmåga man får öva upp. De flesta folkmusiklåtar som lämpar sig för mungiga rör sig inom spannet av överton nr 8 till 17 i skalan nedan.
Mungigans övertoner (baserade på naturtonserien) skiljer sig till viss del mot den enharmoniska skalan som på t.ex. ett piano (i frekvensernas hundradelar), men detta påverkar inte egentligen solospelet på mungiga. Det kan dock kräva lite tillvänjning innan man är helt bekant med naturtonskalans intervall.
Spela med betoningar
Att spela en låt med tydliga betoningar är en övning som kan hjälpa till med svänget. Inte minst om man spelar till dans behövs något som bryter av surrandet och bordunen. Ett sätt att skapa struktur i spelet är då att göra betoningar och accenturera toner och rytmer som redan finns i låten. Exempelvis brukar första taktslaget i varje repris vara betonat, vilket man kan förstärka genom att spela starkare, med mer kraft. En låt innehåller som regel även andra sekvenser med betoningar. Som en övning kan man ta fasta på alla betoningar som återfinns i låten, alla sekvenser som skiljer ut sig i låten, och markera dessa extra. I en polska kan exempelvis första och tredje taktslaget som regel betonas. Att utöver dessa ta fasta på och markera andra rytmiska figurer som dyker upp i låten kan hjälpa till att skapa ett sväng och en dynamisk struktur i spelet.
Spela med bindningar
Om man ser till hur svensk folkmusik spelas på fiol märker man att det frekvent används bindningar, där man spelar flera toner på samma stråkdrag. Motsvarande kan spelas på mungiga. Man spelar då flera toner under samma slag/knäpp på mungigans tunga och under samma in- eller utandning. Som en övning kan man göra många fler bindningar i låten för att behärska tekniken. Som omväxling kan man också pröva att göra motsatsen och stycka upp alla toner, så att man växlar mellan in- respektive utandning för varje ton i låten. Om man vill kan man sedan välja hur man förhåller sig till exempelvis en upptecknad låt, eller om man utgår ifrån en version av låten spelad på fiol. Man kan spela likadant som originalet, eller modifiera och anpassa ”stråkföringen” i sitt spel.
Spela med ornament
Något som är typiskt för den skandinaviska folkmusiktraditionen på mungiga är ornamenteringarna. De skapas genom att man binder samman flera toner, som rör sig kring den huvudton som melodin är uppbyggd kring. Man dekorerar och broderar helt enkelt ut melodien med lite krusiduller. Tydligast, som ett övningsexempel, blir dessa ornamenteringar när man binder samman flera toner med stängd strupe (se nedan), så att det blir som ett ”do-oi-io”-aktigt anslag till tonen, som man alltså börjar och slutar bindningen på.
En annan ornamentering som är väldigt typisk och frekvent i spelstilen är att binda samman en ton med stängd strupe (se nedan) och landa på en ton med öppen strupe. Den avskalade melodin utgår alltså ifrån tonen med öppen strupe, men man gör ett anslag på en ton med stängd strupe. På fiol kan det kallas för ”skavtoner”. Det skapar ett ”diou”-aktigt anslag på tonen.
Spela med stängd strupe
En viktig komponent i det traditionella mungigespelet i både Sverige och Norge är användningen av stängd strupe för att isolera vissa övertoner i melodin och för att göra ornamenteringar i låten.
Vissa låtar i svensk folkmusik innehåller flageoletter eller knäppningar på strängen, om man spelar fiol. Ett sätt att härma dessa avvikande inslag i spelet när man spelar mungiga är att stänga luftstrupen helt och hålla andan (se inlägget Mungigans övertoner). Vad som händer då är att mungigans bordunton och den surrande klangen försvinner. Kvar blir endast övertonen och mungigans säregna klangbild. I relation till det klangfulla ljudet när man spelar med öppen eller halvöppen strupe framstår tonerna när man håller andan som svagare och ”tunnare”, ungefär som flageoletterna på fiolen.
Mungigans resonanslåda utgörs av hela luftsystemet; näshåla, munhåla, svalg, och luftstrupe. Genom att på olika sätt stänga eller öppna dessa utrymmen påverkar man övertonen. Om man stänger av luftströmmen ned till luftstrupen helt kommer mungigans bordunton inte att höras och mungigan kommer inte att låta lika starkt, men övertonerna kommer istället att bli tydligare och man kan nå de halvtoner som ligger emellan de toner man når med öppen strupe. Ett annat sätt att nå övertonerna inom detta spektra utan att stänga struplocket, och hålla andan, som om man ska dyka under vatten, eller kräkas (se inlägget Mungigans övertoner).
Spela med halvstängd strupe
För att nå vissa toner på mungigan krävs att man täpper till luftströmmen ned till luftstrupen. Man kan nå samma toner genom att täppa till, dra ihop, luftstrupen i svalget så att man når rätt ton utan att behöva stänga den helt. Borduntonen kommer då fortfarande att låta och man kan använda andningen för att skapa rytmiseringar och starkare ljud.
Spela med öppen strupe utan andning
Tonerna med öppen strupe kan tas antingen samtidigt som man andas genom mungigan (mer eller mindre) eller samtidigt som man håller andan. Mungigan kommer inte låta lika högt om man håller andan, men bordunens ”surr” kommer att tonas ned till förmån för övertonen. Det blir på ett sätt en tydligare ton. I melodispelet växlar man med fördel mellan att hålla andan eller att ”puffa på” på de öppna tonerna, beroende på melodin, för att förstärka rytmer och fraseringar i musiken.
Spela med öppen strupe, men hållen diafragma
Ytterligare ett sätt att påverka klangen i spelet är att spela öppna toner med hållen diafragma. Man kan även beskriva det som att man spelar med djupt öppen strupe. Man har alltså öppna luftvägar hela vägen ned till lungorna, men håller andan med diafragman. Det strömmar då ingen luft genom mungigan som förstärker bordunen, utan klangen blir djup och ”klonkande”, men övertonerna man kan ta blir desamma som när man andas. Tekniken att hålla diafragman kan liknas vid att spänna magen, man ”håller i” med magmusklerna ”inåt och uppåt” in under revbenen. Det kan också beskrivas som att man öppnar svalget och trycker tungroten nedåt-framåt i munnen. Samtidigt kan man förändra munhålans storlek för att nå de olika övertonerna.
Spela staccato respektive flytande
En bra övning för att kunna variera sitt spel på mungigan är att öva på att spela mer stolpigt, korthugget, staccato, respektive att spela mer flytande. Det främsta verktyg man använder för detta är andningen. Genom att hålla ett jämnt luftflöde in och ut, utan skarpa övergångar, kan man skapa en flytande spelstil. Överdriver man kan det hela bli ganska luddigt och rytmiskt otydligt. Motsatsen är att använda korta luftstötar och korta snabba in- och utandningar för att skapa en ryckigare och hetsigare spelstil. Vid långa toner kan man då göra en kort luftstöt i samband med att man slår eller knäpper på mungigans tunga och sedan hålla strupen öppen utan att andas in eller ut. För att skapa en svängig spelstil får man kombinera dessa tekniker utifrån hur låten är uppbyggd.
Spela med mycket dynamik
En nyttig övning för den som vill utveckla sitt spel är att spela med mycket dynamik. Med detta menar jag att man växlar mellan att spela svagt, spela starkt, spela med tydliga betoningar, spela mer flytande och spela korthugget. Dynamiken kommer bäst till sin rätt om den förhåller sig till en röd tråd genom låten. Vissa delar av en låt eller en repris kanske lämpar sig extra bra för att spela svagt eller flytande, andra kanske har rytmiska inslag som kan förstärkas med tydliga betoningar. Man kan ta fasta på låtens fraseringar och struktur för att variera sitt spel. Genom att skapa dynamik och variera sig, kanske till och med improvisera under en repris eller loopa en sekvens i låten, kan man göra den mer dansvänlig och intressantare för en åhörare. Det öppnar även upp för en själv att utveckla sitt spelande och på ett nöjsamt sätt bli en bättre musiker.
Spela med stopp
En teknik som är mycket användbar och effektfull är att lära spela med stopp. Med läpparna kan man snabbt knipa ihop kring den utåtböjda delen av mungigans tunga vilket skapar ett tvärt stopp på den. Mungigan blir då helt tyst tills man slår eller knäpper igång den på nytt. Detta kan användas för att markera slutet på en fras, för att ytterligare förstärka en hackig spelstil, eller för att spela ”knäppningar” motsvarande att knäppa på strängen på exempelvis en fiol. Stoppen kan också läggas in på andra ställen i spelandet där man tycker att det kan passa dynamiskt och i melodifrasen.
Mungiga.com 