Nybörjarguide

Om man vill börja spela mungiga kan man pröva sig fram med en billigare modell, men spelandet kommer att gå betydligt lättare, och bli mycket roligare, med en något dyrare mungiga som är stämd i en specifik tonart. Mitt första tips är därför att skaffa en mungiga som är kapabel att skapa mycket ljud och ge respons när man spelar på den. Mungigans kvalitet påverkar även hur många meloditoner (övertoner) man kommer kunna få fram på den.

När man spelar mungiga håller man skänklarna, som är de parallella delarna av ramen, mot framtänderna. Man håller de mot tändernas framsida, man biter inte på instrumentet. Det ska också finnas ett utrymme mellan tandraderna för att fjädern, även kallad tungan, ska kunna röra sig obehindrat mellan dem. Fjädern sätts i rörelse genom att man slår eller knäpper på den utåtvridna delen av fjädern med ett finger. På bilden ovan har tungans utåtvridna del också böjts till en liten cirkel i änden. Den lilla cirkeln ska man träffa. Själv håller jag mungigan i vänster hand och knäpper eller slår an fjädern med höger långfinger. Jag slår alltid inåt, mot kinden, men man kan även slå an utåt.

När man slår eller knäpper till fjädern inåt kommer den att slå tillbaka utåt och därefter vibrera ett tag tills den stannar helt. Beroende på hur mungigan är stämd kommer det nu att skapas en surrande ton, som låter som mest precis efter slaget och därefter avta tills fjädern har stannat. Om fjädern inte har fritt spelrum mellan tandraderna kommer den inte kunna vibrera och därför inte heller kunna skapa någon ton. Samma sak om läpparna är i vägen och bromsar fjädern.

Munnen och svalget fungerar nu som en resonanslåda. Beroende på storleken på denna resonanslåda kommer det att skapas en andra ton, förutom den som mungigan skapar i sig själv, en överton. Det är storleken på ”resonanslådan” som avgör vilken överton som skapas. Inte på så sätt att en stormunnad person får andra toner än någon med liten mun, utan man justerar storleken själv, liknande hur man formar munnen när man uttalar olika vokaler, som e, i och ö. Man kommer nu att höra två toner samtidigt. Den ena är oföränderlig, det är mungigans bordunton. Den kommer att låta hela tiden. Den andra är övertonen, den kan man ändra för att spela melodier. tekniken är i princip densamma som när man visslar olika toner. Ett enkelt sätt att upptäcka tonspannet är att forma munnen omväxlande som om man skulle säga i, å och a. Då täcker man in både de ljusa och de mörka övertonerna.

Om man experimenterar lite med olika tonhöjd märker man snart att man kan glida upp och ned längs skalan. Man kommer dock inte kunna ta precis vilka toner som helst, utan alla övertoner man tar kommer att förhålla sig till den så kallade naturtonskalan. När man spelar melodier är man således begränsad till naturtoner och en bordunton som är konstant. Detta behöver inte påverka ens spel så länge man spelar solo, eller använder mungigan som ljudeffekt. Endast i förhållande till andra melodiinstrument kan mungigans omfång av toner vara en begränsning, i vissa fall. Med en välstämd mungiga av viss kvalitet kan man med en del övning använda sig av ett omfång på 16 toner, det vill säga en skala på två oktaver.

Nästa grundläggande moment i att spela mungiga är att använda andningen för att rytmisera. Om man omväxlande andas snabbt in och ut medan mungigan låter kommer det att skapas en pulserande rytm. Tekniken är inte helt olik när man visslar, men när man spelar mungiga kan man använda både in- och utblås lika lätt. Andningen kan man använda för att ytterligare förtydliga melodin som framställs genom olika tonhöjd om man växlar in-/utblås samtidigt som man byter ton. Andningen motsvarar i princip stråkföringen på ett stråkinstrument, t.ex. en fiol. Andningen påverkar mungigans tonstyrka. Om man blåser hårt kommer mungigans surrande bordun att låta mycket, om man blåser svagt kommer borduntonen att bli mindre framträdande, men aldrig försvinna helt.

Man kan som en ytterligare teknik, gentemot att andas in och ut, även hålla andan medan mungigan låter. Om man håller andan, som om man skulle dyka under vatten, kommer man att täppa till luftstrupen i svalget och därigenom påverka ”resonanslådan” ytterligare. Mungigans bordunton, den som surrar i bakgrunden, kommer nu inte att höras, utan endast övertonerna. Borduntonen har egentligen inte försvunnit, men den har sjunkit ned en oktav och uppfattas därför inte så lätt av människans öra. När man täpper till svalget skapas andra övertoner än om man har öppen strupe och andas.

När man spelar låtar, exempelvis folkmusiklåtar, på mungiga använder man sig av alla dessa tekniker (variera tonhöjd, andning in- och ut, samt att hålla andan) i kombination. En melodi består kanske krasst sett endast av en serie toner med olika intervall, men en låt består också av rytmiseringar och tidsförhållandet mellan tonerna. En genre och stil karaktäriseras i sin tur av ytterligare detaljer som betoningar, ”sväng” och rytmiseringar. När man spelar folkmusik på mungiga tar man fasta på dessa element i musiken och utför dem med hjälp av ovan beskrivna tekniker. Om man är ny men vill börja spela låtar på mungiga gör man sig själv en tjänst genom att välja en låt man känner väl, pröva sig fram med ett speltekniskt moment i taget och allteftersom lägga till ytterligare tekniker och dimensioner i spelet. Mungigan är nu inte något särskilt ljudstarkt instrument, vilket gör att man i folkmusiksammanhang ofta kan hoppa in och vara med i ett jam eller allspel utan att riskera att ta över eller känna att man ”förstör” spelet. Att spela tillsammans med andra instrument kan vara ett bra sätt att lära sig nya låtar och våga pröva sig fram med de olika teknikerna. Om man är många som spelar tillsamman kan övertonerna komma att drunkna lite i sorlet, men rytmiken går oftast lättare fram. När man spelar solo hör man tydligare sin egen melodi och vad man själv gör.

Mungigan har ett säreget ljud och den ständiga bordunen i kombination med att melodin spelas med övertonerna gör att ovana lyssnare ofta har svårt att urskilja melodin. Allt eftersom man blir bättre och tydligare i sitt spel blir det lättare att förmedla musiken man spelar. Vissa låtar passar dock sämre för att spelas på mungiga och kan då behöva modifieras utifrån mungigans egenskaper. Det får man pröva sig fram med. Själv började jag med att gå en nybörjarkurs i mungiga för att lära mig att få ljud i instrumentet. Därefter har jag lärt mig på egen hand och lyssnat på andras spel och prövat mig fram.