Vad som gör en mungiga till en bra mungiga varierar. Själv har jag olika mungigor som jag anser vara lämpade för olika situationer. Förutom tycke och smak kan man ändå ställa upp vissa generella kriterier som kan vara eftersträvansvärda. I valet av mungiga kan det vara bra att ha en bild av vad man vill ha. Sedan får man pröva sig fram med olika modeller och olika smeders alster tills man hittar vad man trivs bäst med.
Tydliga övertoner
Den främsta egenskapen som en mungiga bör ha är att övertonerna är tydliga. Då utgår jag visserligen ifrån att man vill spela melodier och låtar på gigan. De enklaste, billigaste mungigor man kommer över på marknaden genererar sällan tydliga övertoner, utan en sådan egenskap baseras på genuin hantverksskicklighet hos smeden. En grov bedömning som man kan enkelt kan utgå ifrån är att avståndet mellan tungan och skänklarna bör vara så litet som möjligt. Ju tätare de sitter desto tydligare kommer ens spel att bli. I mötet mellan skänklar och tunga bör båda också vara så ”vassa” som möjligt. Både skänklarna och tungan har en vinklad, skarp kant mot varandra. Ju mer precist och tunt mötet är mellan dem desto tydligare övertoner kommer att skapas. Mungigor med tydliga övertoner kan fortfarande ha många andra egenskaper som skiljer sig åt. De kan vara ljudstarka eller svaga, ha en mjuk eller vass klang, vara stora eller små. Exempelvis Simen Roheim Iversen och Alexandr Dernovoi smider mungigor med tydliga övertoner som jag själv uppskattar mycket vid låtspel.
Starkt ljud
En egenskap som jag själv uppskattar mycket hos en mungiga är att den ska ha ganska starkt ljud. Eftersom jag ofta spelar i konstellationer med andra instrument, exempelvis fiol eller hardingfela, behöver mungigan kunna nå igenom en befintlig ljudbarriär för att komma till sin rätt. Med mungigans ljudstyrka menar jag i detta fall inte enbart att borduntonen och mungigans säregna metalliska surrande ska kunna höras, utan att även övertonerna ska kunna gå igenom. Ljudstarka mungigor är inte alltid helt lätta att få tag på och det kan ibland ligga en motsättning mellan att mungigan ska ha tydliga övertoner och ett starkt ljud. Många mungigor som har exemplariska kvaliteter vad gäller övertoner kan jag uppleva är för svaga när det kommer till att spela tillsammans med andra instrument. Har man möjlighet att förstärka mungigan med en mikrofon kan detta problem avhjälpas, men jag upplever ofta att jag ändå har svårt att höra mig själv, eller att en kvalitet i ljudbilden saknas. Eftersom jag själv ofta spelar tillsammans med andra instrument i bullriga miljöer, exempelvis på dansgolv, har jag aktivt sökt efter instrument som har en skarp klang. En allt för mullrande, basig mungiga kan lätt drunkna i det allmänna sorlet. De bästa mungigor som jag har hittat för detta bruk är smidda av Knut Tveit och Alexandr Dernovoi. Deras mungigor har en fin kombination av tydliga övertoner och en stark klang som bär genom rummet. Knut smider inte längre, men hans mungigor kan eventuellt hittas på andrahandsmarknaden. Även mungigor av Zoltan Szilagyi har visat sig mycket användbara i dessa sammanhang. Av Zoltans mungigor har jag främst fastnat för modellerna Black fire och Bull. Dessa ger mycket ljud och kan spelas starkt, men övertonerna kommer inte fram riktigt lika tydligt som hos Alexandr Dernovois respektive Knut Tveits gigor.
Klang
Olika mungigor har också olika klang. De är alla gjorda i stål, men vissa har en mjuk klang, andra en skarp klang. Övertonerna kan vara tydliga och ljudstyrkan relativt hög och samtidigt kan mungigans klang skilja sig åt. För att nå ut i riktigt bullriga miljöer är ofta en skarp klang att föredra. Andra mungigor kan ha en ganska bullrig klang. Ofta skapas det av att klangen låter ganska metalliskt och att mungigans bordun är tydlig och högljudd, utan att övertonerna nödvändigtvis är svaga för det. Mungigor kan också ha olika skarpt anslag eller intonering. Vissa svarar direkt med en skarp ton, andra mullrar igång när man slår an tungan. Vad man föredrar är individuellt. Klangen hos en mungiga kan även förändras över tid. Ju mer man spelar på en mungiga desto mer kommer den att slitas, tills tungan slutligen spricker, går av eller blir skev. Men även en mungiga som har lång tid kvar att leva kan få en förändrad klang av att brukas. Ofta är det då skärpan i klangen som avtar; klangen blir mjukare, mer avrundad.
Tonart
De mungigor som är avsedda att användas som seriösa musikinstrument är i regel stämda i en viss tonart. Vilken tonart man då ska välja beror helt på i vilka sammanhang man spelar. Om man spelar med andra instrument, och spelar melodier, låtar, bör man ha samma tonart som låten går i. Det innebär i praktiken att man behöver flera mungigor med olika stämning om man spelar låtar i olika tonarter. Om man spelar solo är detta inte av samma vikt, såvida man är beredd att spela en låt i en annan tonart än vad den är komponerad i. Historiskt sett har man sannolikt inte varit så fäst vid mungigans tonart vid solospel, och i Norge är det fortfarande vanligt att man väljer tonart utifrån vad man själv tycker passar ens spel. Det är nämligen stor skillnad på att spela på en mungiga stämd i en hög tonart, exempelvis A respektive en lågt stämd giga, stämd i exempelvis D. Skillnaden är ungefär som att rita med en trubbig blyertspenna eller en vass stiftpenna. En mungiga stämd i en hög, ljus, tonart kommer att ge en kort, skarp respons på spelet, medan en lägre mungiga kommer att ge en trubbigare, men fylligare ljudbild. Med en mörkare tonart är det lättare att fylla ut tiden mellan slagen på tungan, medan en ljusare tonart gör det lättare att spela snabba rytmiska motiv. En mungiga stämd i G eller Giss ligger ungefär i mitten av tonspannet och är kanske en lämplig tonart att utgå ifrån vid solospel eller för att lära sig spela. På en mungiga i en hög tonart är det svårare att nå lika många övertoner på som en lägre stämd.
Mungiga.com 