Den ende med ljud dokumenterade mungigespelmannen i tradition i Sverige var Gustav Svalberg, från Eskilstuna. I samband med riksspelmansstämman 1920 på Skansen i Stockholm spelades tre låtar in på grammofon av Yngve Laurell, två polskor och en vals. Svalberg är det närmaste vi kommer den levande mungigetraditionen i Sverige och är givetvis ett oumbärligt källmaterial för den som vill rekonstruera, utveckla eller spekulera i en svensk spelstil på mungiga. Sedan får man ha i åtanke att han sannolikt representerar sig själv och sin individuella spelstil i första hand, och kanske inte kan tas som intäkt för varken förekomsten eller frånvaron av alternativ i karaktär, låtval, eller skicklighet.
Jämför man med det dokumenterade norska materialet, som kan anses representera den äldre traditionen där, så slås man av de individuella stilarna även inom ett begränsat geografiskt område. Man blir också varse att Gustav Svalbergs stil skiljer sig på flera punkter gentemot dessa, men även har stora likheter. Dels använder han sig mycket av att börja på en ton med stängd strupe och binda över till en ton med öppen strupe, vilket skapar ett slags ”di-jou”-ljud. Samma teknik användes av exempelvis Lars Holø och Olav Aukrust i Gudbrandsdalen i Norge. Svalberg använder även bundna trioler, där han går mellan två toner med stängd strupe och landar på en ton med öppen strupe, vilket skapar ett ”du-i-jou”-ljud. Detta bli som tydligast i Hambopolska från Västmanland. Något som skiljer ut Svalbergs stil gentemot de norska spelmännen är dels hans trioler och dels hans vibraton.
Svalbergs trioler skapas med andningen, där han genom att andas ut och in skapar en triolunderdelning som omväxling till punkterade åttondelsnoter. Triolerna har stora likheter med hur exempelvis Angus Lawrie från Skottland spelade (en traditionsbärare inom den skotska mungigetraditionen). Hans vibraton läggs in framför allt vid fraseringens slut, som ett ornament till fjärdedelsnoter, men när tillfälle finns lägger han in det även mitt i fraseringarna. Vibratot skapar han till skillnad från triolerna genom att andas enbart utåt, med ett forcerat ”darr” i svalget. Någon liknande spelteknik har jag inte kännedom om från Norge.
En annan karaktäristisk egenhet i Svalbergs spelstil är hans variationsrikedom. De låtar han har valt att låta spela in är inte heller de enklaste melodier som han torde ha kunnat, eller som var anpassade till mungigan, utan han ville vid inspelningstillfället visa sin ekvilibrism. Den stora variationen ligger inte i utsvävande improvisationer, eller förändringar i melodin, utan i hans bindningar och rytmiseringar i enskilda takter. Detta är slående i exempelvis Hambopolska från Västmanland. Andra och tredje varvet han spelar låten varierar han rytmiseringen i andra takten i andra reprisen varje gång. Han presenterar alltså åtta olika varianter i rad av samma takt. Jag frestas att tro att han kanske inte heller i detta använder sig av lös improvisation, utan medvetet väljer åtta olika rytmiseringar och håller isär dessa medan han spelar. I Vingåkersvalsen varierar han sig även med att framhäva respektive dölja bindningen mellan stängd och öppen strupe i andra reprisens femte takt. Improvisationen inom ett begränsat spektrum torde alltså vara ett signum för Gustav Svalberg och ett kännetecken för hans skickliga spel.
Inspelningarna med Gustav Svalberg finns att lyssna på via exempelvis Youtube och Spotify:
Vingåkersvalsen
Mungiga.com 