En fråga som länge har legat och ruvat i mig rör speltekniken i en av de tre gamla inspelningar från den levande mungigetraditionen i Sverige, med Gustav Svalberg, bosatt i Eskilstuna, Södermanland. När jag lyssnar på inspelningen tycker jag att han får till en tonbild, en klang eller karaktär i övertonerna i andra reprisen som jag länge inte kunde bli klok på.
Inspelningen finns upplagd på Spotify:
Framförallt blir den speciella ljudbilden tydlig i låtens andra repris, vid 0.59 – 1.03; 1.08 – 1.11 och 1.33 – 1.37. Jag tyckte länge att han får till en klang i övertonerna som jag inte lyckades återskapa själv och inte riktigt kände igen från andra gamla inspelningar av mungigespelare heller. Kanske kunde det vara örat som luras av bruset från grammofonen, så att det tillsammans låter som att han får till en annan slags tonkvalité än vad som är möjligt? Något som var tydligt från start är att han var mycket skicklig på att isolera övertonerna och få dem att framträda mycket tydligt och starkt i spelet. Hemligheten visade sig ligga i hur man formar munnen. Gustav Svalberg spelar med en teknik där man spelar långt fram, liknande hur man visslar, och formar munnen som en bakvänd tratt. Bästa liknelsen är nog att man formar munnen som för att uttala bokstaven ”Y” (till skillnad mot exempelvis ”I”). På detta sätt förstärks en del ljusa frekvenser i tonen och bidrar till en visslande eller sjungande klangbild, även om tonen i sig är låg.
Vidare spelar han med öppen respektive stängd strupe, och på vissa öppna toner verkar han hålla andan med diafragman, men samtidigt lyckas med att dela upp tonen i åttondelar och trioler med mycket små luftpustar. Dessa verkar åstadkommas genom en hård spänst i magmuskulaturen och små pustar med diafragman. Vid rekonstruerandet av Svalbergs spelstil verkar bäst resultat uppnås vid spel med mycket lite andning. Genom att i princip hålla andan under en stor del av spelet, och kippa luft med näsan under stängda toner kommer de djupa öppna tonerna i låtens B-repris fram på ett likvärdigt sätt som i ljudinspelningen. De blir även lättare att nå, eftersom de djupa tonerna kräver en avslappning i halsen för att öppna upp resonansen ned i strupen mot lungorna. Det är därför troligt att Svalberg spelade med en liknande teknik vid inspelningen.
Med spektrumanalys kan man även få en bild av vilka frekvenser som ljuder under inspelningen, och det är tydligt att Gustav Svalberg lyckas isolera och förstärka övertonerna även när han använder öppen strupe. Den lite speciella klangen uppstår när han spelar toner med öppen strupe, samtidigt som han använder en ”Y”-ljudsformad mun, och antagligen håller andan med diafragman, så att övertonen isoleras (vit pil). Som konstrast kan man se hur många fler frekvenser av ljud som finns med när han spelar öppna toner utan att isolera övertonen på detta sätt (gul pil, mitten). Som referens kan man även se hur övertonen isoleras och förstärks när han spelar med stängd strupe (blå pil).
(Ljusa färger indikerar högre styrka/decibel för en viss frekvens.)
Det visslande, frasande bruset från grammofonen smälter på ett sätt samman med mungigans egenartade ljud på inspelningen och lyfter ytterligare fram de förstärkta övertonerna som får en nästan visslande, flöjtliknande karaktär. En spännande inspelning på många sätt.
Eftersom Svalberg varierar sitt spel hela tiden är det en utmaning att transkribera låten till noter, men jag har här gjort mitt bästa för att fästa min tolkning av grundstrukturen i melodin i notform.
Mungigan han spelar på är stämd i F#. Min tolkning är, trots att detta är en ganska låg tonart, att han ändå spelar på en ganska hård mungiga, som skapar de korta klangerna, men också lyfter fram de tydliga övertonerna. Det blir ju också lite intressant i och med att ett par riktigt hårda grova mungigor återfinns samlingarna hos Sörmlands museum. Under samma tid som Svalberg spelades in torde dessa mungigor ha använts i just Södermanland. Kanske var det en speciell stil/ideal i trakterna runt 1920 att spela på hårda mungigor. Det finns vidare ett fotografi av Svalberg när han iklädd Vingåkersdräkt spelar mungiga, antagligen på Skansen. Mungigan han spelar på är av en smal modell, med rund ram. Tungan ser ut att vara förhållandevis bred. Hela mungigan är relativt stor, uppskattningsvis runt 8–10 cm lång, alltså ungefär i paritet med de exemplar som finns i Sörmlands museum.
Svalberg ska ha varit en stor och stark karl. Utifrån bildmaterialet har jag försökt bedöma storleken på den mungiga han spelar på. En mungiga på 8 cm motsvarar i mitt fall i stort sett den relativa längd på mungigan som Svalberg spelade på. Beroende på hur mycket större han var än mig torde mungigan rimligen vara upp till en eller ett par centimeter längre.
Utifrån ett annat fotografi, från en spelmansstämma i Malmköping 1922, syns Svalberg i mellersta raden, som nummer fem från vänster. Där håller han upp en mungiga i höger hand. Han verkar av fotografiet att döma vara en relativt storvuxen person.
Mungiga.com 