Melodispelet på mungiga, vilket den folkmusikaliska mungigetraditionen är baserad på, utgår ifrån mungigans övertoner. Mungigans tonomfång är bundet till den så kallade naturtonserien, eller harmoniska deltonserien. Genom att forma munhålan/resonanslådan kan man förstärka enskilda övertoner enligt naturtonseriens intervall.
Tonernas frekvenser i skalan förhåller sig till varandra enligt ett harmoniskt förhållande till varandra där grundtonens frekvens multipliceras med 1, 2, 3, 4 och så vidare. Om grundtonen exempelvis är G med frekvensen 98hz, består serien av deltoner med frekvenserna 1x98hz, 2x98hz, 3x98hz, 4x98hz, osv.
Dubbleringen av en frekvens utgör en oktav. Med grundtonen G (98hz) kommer andra tonen i skalan (första egentliga övertonen) att vara 2x98hz (=192hz), och likaledes ett G, en oktav högre. Fjärde tonen kommer också att vara ett G, ytterligare en oktav upp (4x98hz=392hz), eftersom det är en dubblering av ett G på 192hz. Vidare kommer ton 8, 16, 32, osv också vara oktaver av tonen G. I och med att avståndet mellan oktaverna ”växer” ryms det fler och fler (över)toner mellan dem som inte utgör tonen G. Mellan ton 2 och 4 ryms bara en (3), men redan mellan ton 4 och 8 ryms tre stycken (5,6,7) och mellan ton 8 och 16 ytterligare fler (9,10,11,12,13,14,15) osv ju högre upp i naturtonserien man kommer.
Detta är avgörande för melodispelet på mungiga, eftersom antalet olika toner avgör instrumentets tonomfång (oktaverna utgör ju på ett sätt ”samma” ton). En melodi består ju av en sekvens av olika toner.
Om mungigan är stämd i G1, vibrerar alltså mungigans tunga/fjäder med 98 svängningar per sekund (98hz). Om mungigan istället är stämd en oktav högre, G2, är dess grundton 192hz. Mungigans övertonskala förhåller sig likadant enligt naturtonsserien oavsett vilken frekvens som är utgångspunkten, vilket innebär att grundtonen istället kommer vara 192hz och skalan baseras på förhållandet 1x192hz, 2x192hz, 3x192hz, osv istället.
Utifrån munhålans omfång ligger de övertoner som kan förstärkas på mungigan mellan ca 250 och 2300hz. En mungiga med lägre grundton genererar en skala med fler toner innan övertonerna hamnar utanför detta spann. Med en mungiga med högre stämning kommer man inte kunna/hinna förstärka lika många övertoner, eftersom naturtonserien alltid utgår ifrån frekvensen på mungigans tunga. För att spela melodier i mollstämning behövs tillräckligt många övertoner mellan de spelbara oktaverna för att kunna nå de övertoner som ligger närmast den enharmoniska moll-skalan. Det kan man oftast göra med en lägre stämd mungiga.
Den enharmoniska skalan, som västerländsk musik i regel är uppbyggd kring, är baserad på att ett jämlikt avstånd mellan 12 halvtoner som bygger upp en oktav. Avståndet mellan en given ton och nästa i den enharmoniska skalan utgår ifrån förhållandet att den lägre tonens frekvens multipliceras med 1,059463. Efter 12 sådana multipliceringar har man dubblerat frekvensen av ton 1 och nått en oktav. Det är denna skala som notsystemet är uppbyggt kring. I förhållande till naturtonserien innebär detta att frekvenserna hos de olika tonerna inom en given oktav kommer att skilja sig åt. Vissa toner kommer dock att ligga i princip still: grundtonens oktaver och kvinter (femte tonen inom oktaven enligt den enharmoniska skalan; mungigans ton nr 3, 6 och 12 i skalan ovan). Mungigans naturtonsbaserade skala innehåller utöver dessa en del toner som inte riktigt ryms inom det gängse notsystemet. Ton 11 i skalan som angivits ovan ligger mitt emellan två tempererade halvtoner, -49 cent från närmsta ton i durskalan. Ton 13 ligger +41 cent över närmaste ton i durskalan och ton 14 ligger -31 cent under. Även ton 15 ligger lågt i förhållande till den enharmoniska durskalan, -11,7 cent under närmaste ton. För solospel på mungiga behöver inte detta nödvändigtvis utgöra något problem, då man fortfarande kan utläsa mungigans relativa tonhöjd (nummer i skalan) genom notskriften.
Mungigan i sig genererar alla toner i naturtonskalan samtidigt. Grundtonen kommer att låta starkast, som en bordun även vid melodispel. För att förstärka de olika olika övertonerna, så att man kan spela en melodi, formas munhålan. Mungigans resonanslåda utgörs av hela luftsystemet; näshåla, munhåla, svalg, och luftstrupe.
Mungigan i sig förstärker de toner i skalan som har ojämna nummer (1,3,5,7,9…). När man andas samtidigt som munhålan formas för nå olika toner kommer likaledes i första hand dessa ojämna nummer i serien att förstärkas. Om man istället håller andan och stänger luftstrupen påverkas övertonerna och man kan då spela kompletterande toner i naturtonskalan, man kan förstärka tonerna med jämna nummer (2,4,6,8,10…). Detta kan göras antingen genom att täppa till med tungan upp i gommen, som när man ska uttala ett ‘k’, eller ‘-ng’ (som i ”säng”).
Ett annat sätt att nå övertonerna inom detta spektrum utan att stänga struplocket, och hålla andan, som om man ska dyka under vatten, eller kräkas.
Man kan nå samma toner genom att täppa till, dra ihop, luftstrupen i svalget så att man når rätt ton utan att behöva stänga den helt. Men övertonen kommer inte att bli lika ”isolerad” och tydlig på detta sätt. För melodispelet är den fullständiga stängningen i regel en fördel.
Mungiga.com 