Namnet ‘mungiga’

Namnet på instrumentet, ”mungiga”, är i sig intressant om man sätter det i ett historiskt perspektiv. Vid sidan av mungiga kallas instrumentet på svenskt språkområde även för ”munharpa”, ”munnero”, och i ett fall ”juudgiga”. Mungigan som instrument har benämnts med ovanligt många olika namn globalt sett. För den som är intresserad av denna mångfald har Phons Bakx sammanställt en lista över alla de varianter som belagts, utifrån språklig proviniens (Länk). Man kan se att dessa olika namnformer förhåller sig som kluster eller familjer och kan därigenom struktureras upp i olika grupper. Forskaren Regina Plate (1992) har exempelvis gjort en sådan struktur, där de olika namnen på instrumentet har analyserats ur ett historiskt och etymologiskt perspektiv (Plate, Regina. 1992. Kulturgeschichte der Maultrommel. Bonn: Verlag für systematische Musikwissenschaft). De nordiska språkens benämningar på instrumentet berör hon dock endast i förbigående och olyckligt nog med felaktiga dateringar.

Intressantare är dock hennes etymologiska analys, där hon grupperar och härleder olika benämningar på instrumentet till onomatopoetiska (ljudhärmande) benämningar; ord för ‘bordun’ eller ‘flerstämmighet’; sammansättningar med ord för ‘(ett annat) instrument’; respektive den framför allt engelskspråkliga benämningen jew’s harp/trump som utgår ifrån en folkgrupp. Till de onomatopoetiska benämningarna kan exempelvis estniskans parmupill föras, som rent konkret betyder ‘broms-instrument’ och antas syfta på ljudlikheten med insekten (Tabanidae). Namnet på insekten är dock i sig onomatopoetiskt och härlett ur proto-finno-permiska *parma som antas syfta på just det surrande ljudet. Så det estniska namnet på mungigan blir lite av en surrande härledningscirkel.

Bland namnen som kan härledas till ord för ‘bordun’, eller ‘flerstämmighet’ kan exempelvis den ryska benämningen vargan nämnas, liksom spanska champorgna. Dessa namn utgår ifrån mungigans musikaliska förutsättning där ljudet som skapas alltid innehåller flera toner. Liknande namnbildning har även omgivit andra borduninstrument. Etymologiskt kan flera av namnen föras till samma ord som ‘organ’ (latinets organum) i sin betydelse ‘instrument’ (Plate 1992:133-137, 143-149). På så sätt smälter kategorin på ett plan samman med kategorin benämningar som utgår ifrån ord för ‘(ett annat) instrument’. Bland dessa kan det italienska namnet ribèba, det tyska trümpi/trümmi och det engelska trump, det ukrainska doromb, liksom naturligtvis det svenska mungiga/harpa föras.

Det internationellt mest gångbara och i den engelskspråkiga världen mest utbredda benämningen på mungigan är jew’s harp. Namnet kan beläggas tillbaka till 1595 i England, och något äldre, 1545, i formen jew’s trump (iues trounk). Namnet har i senare skeden förvrängts till flera olika namn som juice harp (tidigast 1884 i Mark Twains The Adventures of Huckleberry Finn) och det idag ganska spridda jaw’s harp. Benämningen jew’s harp/trump har förbryllat forskarvärlden under lång tid, då någon tydlig koppling till judisk kultur eller musiktradition inte verkar finnas. Ändock verkar denna namnformens koppling till folkgruppen stark och tidigt belagd. En teori som förespråkats av den framstående forskaren Frederick Crane, och som även Regina Plate ansluter sig till, som kan ge en förklaring till denna märkliga benämning är att benämningen jew’s i detta fall är mer eller mindre generisk. Det syftar då i grunden på de handelsresande försäljare av judisk härkomst som sålde bland annat just mungigor i England och Europa. Namnet på folkgruppen har sedan etablerats som en benämning för denna typ av försäljare, oavsett härkomst. Något som har ansetts tala emot denna teori är att judarna hade fördrivits från England 1290 av kung Edward I, och var fortsatt förbjudna att bosätta sig i landet fram till 1700-talet. Namnet jew’s trump/harp måste alltså ha tillkommit i en tid då judiska bosättningar inte var tillåtna i England. Men oavsett detta förbud torde folkgruppen ha varit kulturellt och ekonomiskt/handelsmässigt närvarande under denna tid även i England. Etableringsförbudet och dess konsekvenser för judiskt liv i England har sannolikt starkt påverkat bilden av judarna, men deras närvaro i både litteraturen (exempelvis hos Shakespear) och i industrin är märkbar. Sammanfattningsvis torde namnet ha refererat till en samhällsgrupp eller socialt skikt, snarare än ett instrument sprunget ur judisk musiktradition (Crane, Frederick. 1982. Jew’s (Jaw’s?, Jeu?, Jeugd?, Gewgaw?, Juice) Harp. Vierundzwanzigste Jahrschrift der Internationalen Maultrommelvirtuosengenossenschaft 1; Plate 1992:138-143).

Intressant nog dyker benämningen upp även i Danmark som jødeharpe, dock först i ett ganska sent skede (1950-tal). Sannolikt är därför namnet inlånat från den engelskspråkiga världen. Några belägg för denna benämning av instrumentet på svenskt håll har jag inte funnit (i en citerad utgåva av Riksantikvarieämbetets Rannsakningar efter antikviteter i Södermanland, utgiven av Sörmlands hembygdsförbund, nämns hur prosten Marcus Simming i Västra Vingåker 1685 ska ha använt benämningen Juudgiga för ett allmogeinstrument, men detta är en stavfel i den tryckta versionen för Juulgiga och syftar på vevliran: hjul-giga).

Så, för att återgå till den svenska benämningen…

Förleden mun- i den svenska benämningen mungiga är ett element som återkommer i många av de europeiska beläggen för instrumentet, där det tyska maultrumme 1582 verkar vara äldsta belägget (Plate 1992:121). Denna förled (gen. munne-) återkommer också i, det i Dalsland dialektala, namnet på instrumentet munnero, som i övrigt inte finns belagt.

Efterleden –giga är etymologiskt härlett till att beteckna något som rör sig fram och tillbaka, likt spelandet på mungigan. Samma ord betecknar även ‘harpa’, samt ‘gigan’ en tidig föregångare till fiolen. Man tänker sig kanske att efterleden i mungiga ska vara ett lån som syftar på ett annat instrument, antingen gigan eller harpan, men det finns inget i sig som utesluter att elementet –giga i mungiga är äldre än så. Med mungigans inträde i Skandinavien till 1100-tal eller tidigare fanns redan andra typer av stränginstrument etablerade i kulturen, såsom olika former av harpor. Efterleden –giga skulle kunna syfta på just ‘instrument’ i allmänhet, eller kanske snarare ett instrument som spelas genom att slås an eller knäppas (på en sträng eller liknande). Äldsta skriftliga belägget för sammansättningen mungiga som beteckning på instrumentet är dock från 1650-talet, men som generisk beteckning för instrument är ordet giga i sig belagt från 1538 i Variarum rerum vocabula cum sueca interpretatione.

Efterleden –harpa är etymologiskt sett ett samgermanskt ord, som belagts som instrument bland germanska folkslag så tidigt som på 400-talet e.Kr. Ordets rot betecknar troligen att ‘knipa’ eller ‘dra ihop’, alternativt något som är ‘böjt’ eller ‘krokigt’, och syftar då möjligen på handfattningen för den som spelar på instrumentet. Det äldsta på svenska belagda namnet på instrumentet ”mungiga” är *munharpa, utifrån beteckningen munharpolekare i ett latin-svenskt glossarium, Codex Upsaliensis C20 (Cod Ups. C 20 1: 219). Denna handskrift dateras till 1470-talet, men det finns även ett äldre fragment, eventuellt en förlaga till C 20. Handskriften baseras på Johannes Balbus de Januas Lexicon Catholicon från 1286.

Det i Europa äldsta belagda namnet på mungigan är tyskspråkiga trümpi eller trümmi, från 1300-talets Schweitz. Ordet har samma rot som trumma, trumpet och trombon, i det fornhögtyska trumba. Detta ords ursprung är mycket oklar, men avledningarna verkar från ett tidigt skede kunna beteckna flera olika saker; dels rörformade instrument såsom horn och senare trumpeter; dels mungigan; och dels instrument som man slår på, såsom trummor och tamburiner.

I och med att mungigan introducerades på bred front i Europa så pass tidigt (troligen under 1100-talet), och på många sätt är ett lite avvikande och svårplacerat instrument, har den kommit att få många olika namn, som ofta utgår ifrån en mer generisk term för ‘instrument’, i vissa fall mer specifikt instrument som man slår an eller knäpper på för att få ljud. Dessa namnelement har i vissa fall, och till synes oberoende av varandra, satts samman med beteckningar för munnen, som för att specificera att det är en mun-giga man pratar om, inte vilket instrument som helst. Intressant nog verkar mungigan, trots sin långa period av popularitet och export både inom och ut från Europa, inte ha etablerat ett fast, gemensamt namn, utan behållit den mångfald beteckningar som utgår de mer svävande betydelserna ‘instrument’.