I Nordiska Museets samlingar har det funnits en mungiga från Lillhärdal i Härjedalen (NM.0105795). Mungigan finns antagligen kvar någonstans, men den kan inte längre lokaliseras i samlingarna. Den deponerades vid ett tillfälle till dåvarande Musikmuseet (idag Scenkonstmuseet) men har i samband med olika förflyttningar och omstruktureringar av arkiven och föremålssamlingarna tappats bort. Vilket är väldigt synd, för den är en länk till en spännande historia.

Mungigan från Härjedalen köptes av Nordiska museet från hemmansägare Per Svensson 30 december 1905. Den har en relativt ”snäv” ram och verkar vara gjord av ett tjockt gods. Den ser ut att vara skadad i sitt dokumenterade skick, och antagligen inte längre spelbar, då tungan ligger ojämnt och glest an mellan skänklarna. Den är ungefär 7 cm lång, vilket är ganska vanlig längd för svenska mungigor. Mungigan är sammantaget sannolikt tillverkad i Sverige, men den har tydliga likheter med instrument från andra sidan landsgränsen, i Norge. Även om bildmaterialet gör bedömningen svår ser tungan ut att vara fasthamrad, inte kilad, vilket en del av de norska mungigorna av liknande modell är. Till designen liknande utformning har exempelvis en mungiga Norge, bevarad i Nordiska museets samlingar (NM.0076557A, sannolikt är denna smidd i Telemark eller Gudbrandsdalen).

Designen kan tyda på en inspiration eller direktkontakt med Norge. Det kulturella utbytet mellan Tröndelagen i Norge och Härjedalen har historiskt sett varit stort. Under medeltiden gick en pilgrimsled genom Lillhärdal, och distriktets nationstillhörighet har varierat under historiens gång. Även under mungigans brukningstid var länderna sammanknutna genom unionen som upplöstes först 1905. Både kulturellt och musikaliskt finns även broar mellan Härjedalen och Norge, där Røros har varit närmaste centralort.
Kanske har det funnits ett musikaliskt utbyte även vad gäller mungigespelet? Kanske har man funnit inspiration i det norska mungigespelet under mungigans brukningstid. Tyvärr finns inget dokumenterat eller bevarat om mungigespelet i Härjedalen, utöver detta nu förlorade instrument. Men det dokumenterade norska materialet kan kanske ge en fingervisning, och inspiration, om hur mungigespelet kan ha låtit även i Lillhärdal, även om en del av repertoaren säkert skilt sig åt.
Mungigan finns säkert. Förmodligen har den lagts tillbaka lite slarvigt och inte hamnat på sin ”vanliga” plats. Sånt sker inte sällan på museer och i arkiv. Jag minns historien om en dokument som försvann på Riksarkivet. Man hittade det efter 200 år. Min gissning är att gigan fortfarande finns på Scenkonstmuseet och att de bör uppmanas att leta.
GillaGilla