Jag var nyligen tillbaka på Sörmlands länsmuseum i Nyköping för att ta en närmare titt på de mungigor som finns i deras magasin. Framför allt var jag intresserad av att undersöka hur de var stämda. Det är inte alltid säkert att mungigorna som har bevarats alls är spelbara till den grad att man kan ta reda på tonart eller andra kvaliteter; tungan kan vara skev eller avbruten, eller på andra sätt skadad som gör att den inte kan röra sig fritt. Men av de fyra instrument som finns i denna samling var tre stycken fortfarande i ett sådant skick att stämningen fortfarande gick att avgöra.
Två av mungigorna (SLM.51177 och SLM.51178) är uppenbart tillverkade av samma verkstad eller smed som även har gjort två mungigor bevarade i Nordiska muséets samlingar (NM.0043513 och NM.0078313). Alla dessa fyra mungigor har samma karaktärisktiska detaljer i design och märken från hanteringen i smedjan. En mycket spännande upptäckt vid besöket på SLM var att mungigorna är stämda likadant. Mungigan SLM.51177 var stämd i 108hz, vilket motsvarar en låg A (-32 cent); medan SLM.51178 var stämd i 105hz, vilket motsvarar en hög G# (+19 cent) och det är exakt samma stämning som NM.0078313 i Nordiska muséet.
Det är en överensstämmelse och en precision i stämningen som visar att tillverkaren varit mycket medveten om hur mungigan ska stämmas, och eftersträvat att tillverka mungigor i en specifik tonart. Det visar vidare att mungigan inte bara tillverkades i en slumpmässig stämning som var bekväm att spela i som soloinstrument, utan förhöll sig till en specifik mall. Det är därför rimligt att anta att dessa fyra mungigor är tillverkade av en erfaren och möjligtvis specialiserad mungigesmed, som verkade någonstans i trakterna runt Västmanland/Södermanland och tillverkade instrument av till synes hög kvalitet.
Den tredje mungigan som gick att tonbestämma var SLM.1027. Detta är en mycket grov och bastant mungiga, drygt 10 centimeter lång och gjord i ett tungt gods. Mungigan är stämd i 91hz, vilket motsvarar ett något lågt F# (-28 cent). Detta är lite ovanligt hög stämning för att vara en så lång mungiga, eftersom en så lång tunga gärna svänger i en långsam frekvens. Detta har kompenserats genom att tungan är mycket tjock och därmed också mycket styv (runt 1 mm tjockt gods). Sammantaget skapar detta en mycket hård mungiga, som antagligen har genererat ett mycket kraftigt ljud.
Något som gör den ännu intressantare är att Gustav Svalberg, den ende med ljud dokumenterade spelmannen från traditionsspelet på mungiga i Sverige, spelade på just en mungiga stämd i något lågt F#. Inspelningen gjordes 1920; medan mungigan SLM.1027 inkom till muséet ”under 1900-talets första hälft” vilket även gör dem samtida. Mungigan SLM.1027 ska dock ha ägts av en J. P. Eriksson boende på Lilla Tofsö i Västerljung, Trosa, så det är sannolikt inte Svalbergs egen mungiga. Men intressant nog låter det av inspelningen som att även Svalberg spelar på en hård mungiga som ger relativt mycket metallisk klang. Kanske spelade han på en mungiga tillverkad av samma smed som SLM.1027? Eller kanske var det ett ideal eller en trend i trakterna kring Södermanland att spela på just denna typ av hårda mungigor i lågt F#? Även storleksmässigt är mungigorna likartade, då Gustav Svalberg av bilder att döma spelade på en ganska stor mungiga, troligen runt 8-10 centimeter lång, av typiskt ”svensk” modell med smal rundad ram och långa skänklar.
Sammantaget verkar instrumenten i museisamlingarna kunna säga ganska mycket om spelet under traditionstiden i Sverige, om man bara tittar noga…
Mungiga.com 