Idag har jag varit på besök hos Västergötlands museum för att få se närmare på de mungigor som finns i magasinen där. Samlingen är intressant på flera sätt, dels för att den visar ett brett upptagningsområde, med både lokalproducerade svenska mungigor, och importerade instrument från andra delar av världen.
I samlingen finns bland annat en mungiga (1M16-83498) som har en tillhörande lapp med en anteckning som kan tydas som: ”äkta rysk munnagiga från donkusaker 1809”. Läsningen donkusaker syftar, om den är korrekt, troligen på Donkosackerna, i södra Ryssland och visar att inköparen möjligen varit i detta område och inskaffat mungigan där, varefter den förts med tillbaka till Sverige. Hypotetiskt skulle mungigan även kunna ha något samband med kontakten mellan länderna genom freden i Fredrikshamn och Sveriges överlåtande av landområdena Finland och Åland till Ryssland. Själva mungigan är av modellen att döma högst sannolikt tillverkad i Österrike, och i så fall förmodligen importerad till Ryssland där den sålts till en svensk som ett ”äkta” ryskt kosack-instrument.
Ramen är även präglad med en mästarstämpel, bestående av två bokstäver. Den vänstra är grund och otydlig, möjligen skadad vid infästningen av tungan, men den högra bokstaven är ett E, vilket visar att mästaren sannolikt tillhört släkten Eisenhofer. Eftersom mungigan är så pass tidig (troligen sent 1700-tal) är dokumentationen av mästarstämplarna något bristfällig. Under senare delen av 1800-talet kan vi se att stämplarna E, FE och ME alla gått i arv till yngre släktingar inom familjen Eisenhofer. Mest troligt är att mungigan i samlingen är stämplad med FE, men förnamnet på denna smed är okänt. Mungigan har skänkts till muséet av en J. Welin.
En annan ovanligt utformad mungiga (1M16-13832) i samlingen har en lite speciell historia. Den är otroligt stor, knappt 19 cm lång och 10 cm bred, vilket gör den till den största mungigan i svenska samlingar. Den är tillverkad av en mekaniker i Skövde ”i senare tid”, som låtit göra den utifrån en äldre förlaga (som troligen inte var lika stor dock) som ägdes av dennes far. Till muséet kom den 1923, då den köptes in från ”Skulptör E. Jansson”. Det är inte orimligt att det är denne konstnär som låtit en mekaniker göra mungigan. Det är mig veterligen det enda svenska exemplet på en konstnärlig replika av de äldre mungigorna. Den är skapad genom svarvning, snarare än smide. Ramen är dekorerad med små hamrade märken. Tungan är fasthamrad, men inte med slarvigt överlappande flikar, utan med mycket nogsamt utformade sådana. Tungan i sig är av tjockt gods; framslipad, utan spår av hamring. På utsidan av fästet fortsätter tungan ut i en balusterformad knopp. Här är det tydligt att tungan är tillverkad från en fyrkantig stålten, som maskinslipats till rätt form. Mungigan är stämd i 100hz, vilket motsvarar ett något högt G (+35 cent). Trots sin storlek är den spelbar, och man har uppenbarligen prövat att spela på den, för på skänklarnas baksida har metallens yta nötts av tänderna och saliven vid spelet.
De inhemskt tillverkade instrumenten är givetvis bland det intressantaste i samlingen. Flera av dem är från arkeologiska utgrävningar och dateras till medeltid eller senmedeltid. En annan (1M16-84961) har kommit till muséet genom en slöjdläraren Anders Larssons dödsbo, Skara, 1939. Detta är en grov och tjock mungiga, 8,5 cm lång, med något kantig ram, tydligt handsmidd. Ramen har märken efter skruvstädet. Den har säkert varit ett ganska fint instrument, för skänklarna och tungan är väl avpassade till varandra. Tungan är fasthamrad, med rejäl överlappning, så att den nästan ser inkilad ut. Man har använt ett kompakt järngods i ramen, vilket skapar ett tungt instrument. ”Karaktärsmässigt” liknar den flera andra mungigor från Sverige, såsom den försvunna mungigan från Härjedalen (NM. 0105795) och en från Västmanland (NM. 0078314) på Nordiska muséet, och en annan från Västergötland (M33) på Scenkonstmuséet. Dessvärre har den yttersta spetsen på tungan brutits av, så den ursprungliga tonhöjden är svår att avgöra, i nuvarande skick är den stämd i 149 hz, vilket motsvarar ett högt D.
Ytterligare ett par inhemskt tillverkade mungigor är värda att lyfta fram. En av dessa (1M16-52904) är tyvärr påtagligt rostig och därför något svårbedömd. Den inkom till muséet 1931 från ”smeden Karl Svensson i Stenhagen”. Tungans spets är avbruten också på denna, så den ursprungliga tonhöjden går inte att utröna (i nuvarande skick 170 hz, motsvarande ett högt F). Den har sannolikt varit ett mycket fint instrument från början, med välanpassade skänklar och tunga som lämpat sig för melodispel. Tungan är fasthamrad och ramen har en dekoration i form av tvärgående linjer, nio respektive sju stycken, som sträcker sig runt ramens framsida. Det är en kompakt och tung mungiga, med utsökta proportioner, som på så sätt påminner om dagens mästersmiden från Norge. Detta i kombination med den dekorerade ramen talar för att det varit ett påkostat arbete. Ramens utsida är lite konkav, vilket gör att den till viss del liknar en annan mungiga i muséets samlingar.
Den kanske mest spännande mungigan i samlingen har objektsnummer 1M16-83499. Den saknar information om härkomst, utöver att den tillhört (samme) J. Welin i Skara och kom tilll muséet 1936; men en del ytterligare kan ändå utrönas av själva instrumentet. Det rör sig nämligen med största sannolikhet om ytterligare ett exemplar från samma tillverkare som kan knytas till tre andra mungigor i svenska samlingar (NM. 0159769; NM. 0000297 och ÖLM-9701). De här mungigorna tillhör en annan typisk ”svensk” modell, som till skillnad mot 1M16-84961 är gjord av finare gods, med relativt liten och smal rundad ram, långa skänklar och en längd runt 6 cm.
Den har fullständiga likheter med dessa andra tre mungigor i Nordiska muséets (NM. 0000297 och NM. 0159769) och Örebros länsmuseums (ÖLM-9701) samlingar. De är tillverkade av samma smed, troligen verksam i Dalarna. Även mungigan i Västergötlands museum har en karaktäristisk konkav hög ram och en speciell ojämnhet i ramen, där ena sidan är kantigare än den andra. Alla fyra mungigorna har vidare en liknande infästning av tungan, där smeden gjort en relativt stor urgröpning i ramen, för att skapa en ordentlig överlappning. Ser man till storleken överensstämmer även denna ”nyupptäckta” mungiga med de tre andra mungigorna, om än något mindre. Mungigan i Västergötlands museum är 5,55 cm lång, medan de andra av samma tillverkare är mellan 6,1 och 6,6 cm, och bredden 2,45 cm, jämfört med de andras mått mellan 2,63 och 2,7 cm. Avvikelsen får anses vara marginell. Andra mått, såsom ramens höjd och längden på tungan, visar ännu större likheter. Mungigan har även en utåtböjd tunga som liknar det ena exemplaret i Nordiska muséets samlingar (NM. 0159769). Vi får således konstatera att vi kan identifiera ett fjärde instrument som kan knytas till samma mungigesmed, sannolikt verksam i Sverige.
Mungigan i Västergötlands museum är stämd i 114 hz, vilket motsvarar ett något lågt A#(-38 cent). Mungigan i Örebro Länsmuseums samlingar är stämd i 111 hz (A +16 cent), medan de som har donerats till Nordiska muséet har stämningar i 100 hz (G +35 cent) och 85 hz (F -46 cent). Slipmärken på tungorna visar att man har filat och korrigerat tungan, sannolikt för att påverka frekvensen och stämma den enligt en förutbestämd tonart. Stämningen kan marginellt ha påverkats av slitage och ovarsam hantering, men kanske visar variationen på smedens skicklighet i att tillverka mungigor i olika stämningar. En annan anonym men identifierbar svensk mungigesmed som verkar ha tillverkat mungigor (Sörmlands länsmuseum SLM 51177, SLM 51178 och Nordiska muséet NM. 0078313, NM. 0043513) som alla har en mycket likartad stämning runt 105–108 hz (G#/A). Stämningar mellan F till A är en lämplig stämning för låtspel på mungiga, som gör att melodin är bekväm att artikulera genom övertonerna. Detta kan indikera att mungigorna var avsedda att brukas som just instrument, snarare än bara ljudalstrare.
Dessa inhemska mungigor i Västergötlands museum vittnar kanske också om tidigare epokers mungigetillverkning i regionen. Just Västergötland utmärker sig nämligen i de korta omnämnanden av mungigesmidet i Sverige som finns i historiska källor. Huruvida det någonsin har funnits en storskalig tillverkning av mungigor, ämnad för export, även i Sverige är oklart, men just i Västergötland kommer vi kanske närmast ändå. Här ska det ha funnits en specialiserad lokal produktion av instrumentet, som varit påfallande nog att omtalas i flera olika sammanhang under 1700-talet. Wilhelm Kruse nämner exempelvis under början av 1700-talet att Boråsborna förses med mungigor genom en smed i Kåve. Denne ska uteslutande ha ägnat sig åt mungigesmide: ”der bor en smed, hvilken icke smider annat än munnharpor, till stort antal, dem han försäljer till Boråsboerne att föras kring i landet” (Berg, Wilhelm. 1894. Wilhelm Kruse. En tidsbild. Göteborg: Wettergren & Kerber, s. 437).
Också Carl von Linné nämner i redogörelserna för sin Västgötaresa 1746, att mungigor producerades av smeder i just Västergötland. Exempelvis Borås importerade mungigor tillsammans med annat smide från omkringliggande orter: ”Smidet får Boråsboen ifrån åtskilliga kringliggande soknar, besynnerligen ifrån Sandhult soken, där de meste bönder äro smeder och tillverka knifvar, liar, spadar, ullsaxer, mungigor med mera.” Mungigor nämns här som en vara bland andra, och visar att detta instrument sannolikt var lättillgängligt för gemene man under denna tid i Sverige. 1754 nämner Samuel Schröderstierna likaså i Berättelser över de finare järn-, stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754–1759 att bönderna i Ås härad i Västergötland smidde mungigor, vilka sedan såldes av kringresande handelsmän, så kallade knallar. Ett sådant motiv återges också i slutet av 1700-talet av Pehr Hilleström d.ä. i målningen Gårdsfarihandlare. Där avbildas en mungiga bland de övriga varor som en handelsman försöker sälja till en bondhustru. I januari 1775 ska även två Västgötaknallar ha stoppats för en tullkontroll varvid ett icke deklararerat lager av varor med bland annat mungigor beslagtogs (Lundqvist, Pia. 2005. Gårdsfarihandeln. Smuggling och ett sofistikerat system för inhemsk varuspridning. Företagsminnen 2005:2, s. 22).
Kanske fortsatte mungigesmidet i Västergötland i obruten tradition in på 1900-talet? Kanske är den enorma svarvade mungigan från Skövde (1M16-13832) ett sista led i denna tradition, där bruks-/musikinstrumentet kommit att övergå till en konstnärlig kreation? Kanske är mungigan 1M16-83499 och dess syskon i andra museisamlingar tillverkade av den siste specialiserade mungigesmeden i Västergötland, vars alster blivit berömda nog att föras ut till Dalarna och Västmanland? En sak är i vilket fall säker: mungigorna i Västergötlands museums samlingar bär fanastiskt spännande spår av den äldre mungigetraditionen i Sverige.
Mungiga.com 