Mungigeteknik – Spända kinder och visselmun

Det finns många nyanser i mungigespelet som var och en eller tillsammans kan påverka det musikaliska uttrycket ganska mycket. Tillsammans bygger de upp stilen, eller karaktären, på spelet och kan förklara varför samma melodi kan låta så olika när olika personer spelar.

Tillsammans med mer diffusa skillnader i hur hårt eller tydligt man markerar skillnaden mellan toner med öppen respektive stängd strupe så skapas en del av uttrycket genom munnens anspänning och form. Man kan alltså spela samma toner, samma melodi med olika karaktär. Ser man till framträdande utövare på mungiga i Norden, både idag och i äldre tid, så finns det tydliga skillnader i spelstil. En del av skillnaderna kan identifieras och förklaras genom skillnader i teknik.

För att förenkla och förklara ett par av dessa skillnader i spelstil kan man använda begreppen anspänning och form. Anspänningen avser hur spända kinderna är och formen avser hur man formar munnen. Det ska väl sägas att de här variationerna skapar nyansskillnader i spelet, inte fundamentala förändringar.

Spända kindmuskler genererar en skarpare klang i spelet, som uppkommer av att en del av de högre frekvenserna i tonen förstärks. Man spelar alltså samma (melodi-) ton, men med en ljusare färgning. Till viss del kan melodin bli tydligare om man spelar med spända kinder, men framförallt skapas en mer distinkt karaktär. Avslappnade kinder genererar en lite ”blötare” och fylligare nyans.

Ser man till det äldre spelet så finns tydliga exempel på användningen både av spända och avslappnade kinder. I arkivinspelningar med traditionsbärare från Norge hittar vi exempel på spel med tydligt spända kinder hos exempelvis Olav O. Aukrust från Gudbrandsdalen, Olav Oreholti från Telemark och Embrik Beitohaugen från Valdres. Lars Holø från Gudbrandsdalen spelar däremot med ganska avslappnade kinder, liksom Olav Hauge från Valdres. Gustav Svalberg från Eskilstuna spelar med tydligt spända kindmuskler.

Munnens form har en större inverkan på spelets karaktär. Genom munnens utformning (munhålans storlek) skapas givetvis de olika tonerna i mungigans skala, men i det här fallet rör det sig alltså om att påverka klangbilden, samtidigt som man spelar de de olika meloditonerna. Grovt kan man göra en åtskillnad mellan att spela långt bak eller långt fram i munnen. Genom att spela ”långt bak” i munnen skapas en djupare och fylligare klangbild, vilket lätt kan kombineras med och förstärkas av avslappnade kindmuskler. Om man istället spelar långt fram i munnen skapas en något ljusare nyans. Den svenske traditionsbäraren Gustav Svalberg använde denna teknik att spela långt fram i munnen.

Genom att forma munnen som för att uttala bokstaven ”Y” (till skillnad mot bokstaven ”I”), eller liknande hur man formar munnen för att vissla, kommer man att få en klang som mer liknar övertonssång, eller strupsång. Vissa anser att de olika tonerna i skalan blir tydligare med denna teknik. Oavsett kan detta vara en spännande nyans som förstärker och lyfter fram melodin i vissa låtar. Rent praktiskt förstärks en del av de högre frekvenserna i tonen genom detta, vilket påverkar upplevelsen av klangen. Liknande användningen av spända kindmuskler. Dessa två tekniker kan även lätt kombineras, men det går även att separera dem.