Mungigans historia i Sverige
Klas Wikström af Edholm 2025
Innehåll på denna sida
Medeltid – mungigan etableras i Europa
1600- och 1700-talet – mungigan exporteras till Sverige och över världen
Det sena 1700-talet – mungigesymfonier och C. M. Bellman
1800-talet och spåren av mungigan i litteraturen
Inledning
Med anledning av att det har saknats en samlad överblick över mungigans historia i Sverige fram till 2020-talet har jag här velat försöka ge en sammanfattande och samlad bild av fältet ur ett dagsaktuellt perspektiv. Det arkeologiska fyndmaterialet växer för snart sagt varje år. Mungiga är ett relativt vanligt fynd i urbana miljöer från medeltid till 1700-tal. Någon ingående redogörelse för de enskilda fynden försöker jag dock inte ge. Den hittills mest ingående redogörelsen har presenterats av Germund Kolltveit (2006) och den intresserade läsaren kan rekommenderas dit. Tidigare studier av mungigan i Sverige har främst utgått ifrån det arkeologiska materialet, och man har i första hand diskuterat instrumentet utifrån ett medeltida sammanhang (se exempelvis Rydbeck 1968; Falck 1974; Kolltveit 2006). Ett par undantag utgör Hildegard Werner som diskuterade mungigans närvaro inom den klassiska musiken i en artikel 1886, Birgit Kjellström som redogör för mungigans roll i folkmusiken 1980, Johanna Ulfsdotter och Stig Welinder som diskuterar fyndet av en mungiga vid en arkeologisk utgrävning i torpmiljö 2007, samt en C-uppsats i etnologi av Per Runberg 1996 som ger den mest ingående redogörelsen av mungigans svenska historia fram till sent 1900-tal. Mitt eget bidrag kan snarast ses som en komplettering till ett rådande forskningsläge, som förhoppningsvis kan ge upphov till förnyat intresse för fältet, och ge en kulturhistorisk överblick rörande mungigan i Sverige.
De äldsta mungigorna
Enligt legenden ska mungigan ha uppfunnits av helgonet heliga Barbara. För sina försyndelsers skull hade hon dömts till döden, med villkoret att hon skulle undkomma sitt straff om hon kunde uppfinna ett ting som var helt nytt, förunderligt och dessutom brukbart. Barbara skapade då den första mungigan, i trä, som med sina monotona men ändå så mysiga toner fick hennes domare att känna sig manade att hålla sitt löfte och befria Barbara från fängelsehålan.
I själva verket försvinner mungigans ursprung ned i ett förhistoriskt töcken. De äldsta fynden leder till bortre Asien. Det hittills äldsta fyndet i världen kommer från Shimao i Kina. Fyndet har daterats till perioden 2146–1029 f.v.t., med en sannolik datering till runt 2000 f.v.t. (Kolltveit 2016:68; Larmer 2020). Ett annat kinesiskt fynd har daterats till 700 f.v.t. Fynd från Mongoliet har daterats till 1200–600 f.v.t. samt runt vår tideräknings början. Dessa äldsta mungigor var alla gjorda i ben respektive bambu. Den äldsta avbildningen av en mungigespelare är funnen i Kina, daterad till 200-talet f.v.t. Den äldsta mungigan i metall som är säkert daterad kommer från Japan. Fyndet är daterat till första halvan av 900-talet e.v.t. (Kolltveit 2016:68). Att mungigan har sitt ursprung i Asien är således ett rimligt antagande, men hur och när den har spridits till Europa är svårare att säkerställa. I Altajrepubliken i ryska Sibirien har man funnit mungigor i ben från 300-talet e.v.t. vilket har gett upphov till en spekulation om att hunnerna kan ha tagit med sig mungigan från detta område till Europa under invasionerna i slutet av 300-talet. Men de europeiska mungigorna är alla gjorda i metall, och de äldsta fynden av metallgigor är betydligt yngre. Riktigt hur och när mungigan kom till Europa vet vi inte. En annan teori är att mungigan förmedlades till de europeiska kulturerna genom turkarna under 1000-talet, men det finns inga spår av någon mungigekultur bland turkarna under denna tid, vilket då vore att vänta. En annan teori som har presenterats är att mungigan spreds till Europa från öster via de ryska floderna och Baltikum (Kolltveit 2006:82). Denna teori skulle kunna förklara den tidiga spridningen av instrumentet i östra Skandinavien, då den kulturella kontakten österut etablerades redan under tidig vikingatid och var fortsatt stark in på 1100-talet.
Mungigans inträde i Skandinavien är dock inte helt lätt att datera. De äldsta säkert daterbara arkeologiska fynden av instrumentet härrör från 1200-talet. Detta placerar snarast mungigans inträde till en bit in i medeltiden. Men det finns även fynd som är svårare att datera och som skulle kunna härröra från 1000-talet och således placera mungigan till sen vikingatid. Ett fynd från Norge har daterats ända ned till 900-talet, men fyndet är osäkert (Runberg 1996:14). Eftersom de mungigor man hittar vanligtvis saknar sin fjäder och i många fall är avbrutna eller deformerade på annat sätt kan också identifieringen vara svår. Även ett fynd från Grønneberg/Tjølling i Vestfold, Norge, har tidigare anförts som två vikingatida mungigor (Lund 1974:38, nr 60; 1981:255; 1984/87:20, fig. 43). Gjermund Kolltveit har dock röntgat fynden och konstaterat att de saknar spår efter fjäderns insättning och således inte kan vara mungigor (Kolltveit 1996:40–41).
Från Norge finns ytterligare ett fynd som kan ha utgjort en mungiga, men föremålet är nu försvunnet. Det återfanns redan 1643 av den danske antikvarien Ole Worm vid utgrävningen av en (sannolikt vikingatida) gravhög. Worm beskriver fyndet som en mungiga av koppar, överdragen med guld och mycket vacker. Då föremålet har försvunnit har vi idag ingen möjlighet att kunna verifiera hans tolkning av det som ett instrument. Något som dock skulle kunna ge hans slutsats viss bärkraft är dock att mungigan under Ole Worms tid var betydligt mer välkänd och allmänt brukad än vid tiden för senare arkeologiska utgrävningar. Worm kan därför ha varit välbekant med instrumentet och i stånd att identifiera föremålet i sådant fall, men belägget måste ändå anses vara bräckligt.
Ett annat osäkert belägg utgör fyndet av en mungiga som är arkiverad tillsammans med en yxa och en kniv, från Øystre Slidre, i Oppland, Norge. Yxan och kniven har utifrån typologin daterats till vikingatid, men mungigan saknar märkning som säkert knyter den till de övriga föremålen och skulle därför kunna vara ett lösfynd (Kolltveit 2006:251). Ett svenskt fynd som också skulle kunna placera mungigan till sen vikingatid i Skandinavien är funnet i Eketorps borganläggning på Öland. Den möjliga mungigan framkom i en kontext som daterades till 1000-talet (Lund 1974:39, nr 61). Föremålet har dock förkommit och fyndet kan inte verifieras som en mungiga idag (Kolltveit 2006:32). Ett ytterligare fynd av en mungiga som skulle kunna härröra från vikingatid är funnet på Gotland, i Roma (RAÄ Roma73:1). Mungigan är gjord i brons och påträffades som en del av ett skattfynd. Fynd intill tyder på en möjlig boplats från järnålder–medeltid. Skattfyndet bestod i övrigt av främst mynt, hacksilver och vikter. Det är här osäkert huruvida mungigan har utgjort en del av skatten eller bör föras till de senare fynden, men mungigan är registrerad som ett järnåldersfynd.
Ett relativt nytt fynd som kan kasta ljus över mungigans inträde i Skandinavien utgör fyndet av en möjlig mungiga från Gamla Uppsala. I ett lager från 1100-talet i gårdsbebyggelsen inom den tidigmedeltida by som växte fram i Gamla Uppsala har man hittat ett föremål som skulle kunna vara en mungiga, såvida det inte är en sprint (Lindahl et al. 2017:199; se även http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2012/Pages/tusenariga-toner.aspx). Fyndet utgör i så fall den äldsta daterbara mungigan från Norden och visar att man i Uppsalaområdet var tidig med att anamma nya trender. Typologiskt vore dateringen möjlig, då mungigans ram är smal, vilket de äldsta europeiska mungigorna tycks ha haft (Kolltveit 2006). Ytterligare en mungiga, med bredare ram, har påträffats i Gamla Uppsalas medeltida bebyggelse (Frölund et al. 2017).
Flera andra fynd från Sverige har inte kunnat dateras lika exakt som dessa två, men har påträffats i fyndkontexter med en bredare datering till 1100–1200-tal. Exempelvis ett fynd från Kävlinge i Skåne 2003. Mungigan påträffades i ett hus inom den medeltida bebyggelsen, i ett lager med keramik som kunde dateras till 1100–1200-tal. Likaså har ett fynd från en bebyggelse i Nynäshamn, Södermanland, inte kunnat dateras närmare än 1100–1300-tal utifrån jämförelser med övrigt fyndmaterial (Kolltveit 2006:250). Samma dateringsproblem rör även ett fynd intill Kläckeberga kyrka i Småland. I ett boningshus strax norr om kyrkan påträffades en mungiga, som tillsammans med övrigt fyndmaterial inte kunde dateras närmare än 1100–1300. Liknande omständigheter rör också två fynd från boningshus i Lapphyttan, Norberg. Mungigorna kan i detta fall inte dateras närmare än till hyttans brukningstid 1150–1380, men representerar då sannolikt inte dess äldsta fas (Kolltveit 2006:131, 138). Eftersom en tidig datering inte kan säkerställas i dessa fall kan de inte heller tas som otvetydiga bevis för förekomsten av mungigor före år 1200 i Sverige. Men att schablonmässigt ge dem en ung datering är inte heller helt riktigt. Sammantaget visar de att mungigan sannolikt introducerades under början av medeltiden, i samband med etableringen av en ny samhällsstruktur, men dateringsunderlaget är problematiskt och fyndbilden komplex.
Sammanfattningsvis torde vi kunna konstatera att mungigans tidigaste historia i Skandinavien är svår att fastställa. Att endast få exemplar har kunnat knytas till vikingatiden visar att bruket av instrumentet sannolikt inte kan ha varit alltför utbrett under denna tidsperiod, utan snarast hör hemma i övergången till medeltid. Under vikingatidens slut skedde en övergripande omorganisering av samhället, där sammanhållna riken växte fram och de första städerna anlades. Det är möjligt att även mungigans introduktion kan föras till denna utveckling. Från medeltiden är det också företrädesvis i just sådana nya fenomen som fästningar, städer och kloster som mungigorna påträffas. Oavsett den tidigaste dateringen verkar intresset för mungigan i Sverige ha följt utvecklingen i resten av Europa, med en närmast explosionsartad spridning under 1200-talet.
Medeltid – mungigan etableras i Europa
Mungigan spreds över hela Europa inom en mycket kort period runt år 1200. Det saknas säkert daterbara äldre fynd i Europa, men från denna tid finns mungigan företrädd i arkeologiska fynd från i princip hela Europa, vilket tyder på en intensiv spridning. Instrumentet kan sannolikt ha varit bekant även något tidigare, men då i betydligt mindre utsträckning. Mungigan återfinns under medeltiden i de flesta svenska (och europeiska) städer. Arkeologiska fynd av mungigor har påträffats bland annat i de tidigaste svenska städerna som Sigtuna, Lund, Visby och Enköping, liksom i Stockholm, Uppsala, Örebro, Landskrona och Söderköping. Dessa städer var väletablerade under 1200-talet när mungigan spreds på bred front i Europa. Påfallande ofta påträffas mungigor även i de större klostren från denna tid, i Vadstena kloster, Vreta kloster, Varnhems kloster, Ramundeboda kloster och Alvastra kloster exempelvis. En mungiga har även hittats i Birgittinerklostret Piirita klooster utanför Tallinn i Estland, vilket visar att det inte endast var på svenskt område som mungigan spelades i klostermiljö.
Den snabba spridningen av instrumentet, liksom förekomsten av stansade märken som anger tillverkare visar att produktionen av mungigor var storskalig och delvis inriktad på export. Det växte fram regelrätta mungigeverkstäder, i exempelvis estniska Pärnu, vars gigor spreds över det område som hansan omfattade under högmedeltiden (Suits 2007). Detta visar på en stor administration och att spridningen genom handel var påtaglig. Detta kan också tala för att mungigor under denna tid utgjorde en specialiserad handelsvara, vars produktion var avsedd för export, och att spelandet inte bara utgjorde en kulturell influens som indirekt följde i de nya handelsvägarnas spår (Kolltveit 2009). Den stora förekomsten av mungigor i området kring Öresund kan tyda på att det tidigt etablerades en handel med mungigor vid Skånemarknaden i Skanör/Falsterbo. Möjligen kan det även ha etablerats en produktion i området (Kolltveit 2009:45–47). Mungigespelandet kan under denna tid inte knytas till någon enskild social grupp, utan verkar ha varit populär inom flera olika samhällsklasser.
En tredjedel av de medeltida och tidigmoderna fynden i Europa kommer från borgar och befästningar (Kolltveit 2006:95). I dessa fall utgör närvaron av soldater en gemensam faktor som möjligen kan kasta ljus över mungigans förekomst. Med sitt behändiga lilla format och internationella spridning kan instrumentet ha kommit att bli populär bland soldater i tjänst. Det kan även vara dessa som har använt de mungigor som påträffas i borgarna som ett sätt att fördriva tid. Men mungigorna kan givetvis även ha tillhört annat tjänstefolk på platsen (Kolltveit 2009:50). I Sverige har har mugigor påträffats vid utgrävningar av exempelvis Falsterbohus, Malmöhus och Lindholmens borgruin i Skåne, Kronobergs slott och Piksborg i Småland, Dalaborgs slott i Dalsland och Borgs säteri i Dalarna. Det är således i första hand i kosmopolitiska sammanhang, där kulturellt utbyte med resten av Europa har varit påtaglig, som förekomsten och koncentrationen av mungigor har varit störst i Sverige.
Hur mungigan värderades under medeltiden vet vi mycket litet om. Det äldsta skriftliga omnämnandet i Sverige återfinns i det svenska glossariet Codex Upsaliensis C20 som nämner munharpolekare (Cod Ups. C 20 1: 219). En vanlig föreställning idag, som tidvis påtalas i förbifarten, är att det skulle ha varit främst gycklare som spelat på mungiga. Mot denna teori kan man anföra att mungigan påträffas såväl i borgar som kloster och att en schweizisk adelssläkt, Trümpi, använde mungigan i sin vapensköld 1353 (Wright 2000; 2005; Kolltveit 2009:52–53). Även den franska adelssläkten d’Esch använde mungigan som symbol och bomärke på allt från manuskript till kanoner under 1400-talet (Kolltveit 2009:52). En möjlig källa till den medeltida idévärld som omgärdade mungigan i Sverige kan vi finna i en kalkmålning i Härkeberga kyrka, Uppland. Målningen är utförd av Albertus Pictor under 1400-talet och återger en man som spelar mungiga. Mannen sitter på huk och i bältet bär han en dolk som tillsammans med två påsar skapar en påfallande penisliknande siluett. Varför mungigespelaren har utrustats på detta sätt är okänt, möjligen kan det vara ett, för kyrkorummet lagom förtäckt, sätt att framställa mannens genitalier. Både mungigan och dolken skulle i så fall kunna utgöra symboler för förlustelse och jordiska förnöjelser, i kontrast till ett Gudibehagligt leverne. Om detta stämmer skulle valet av just mungigan kunna spegla ett rådande bruk av mungigan i festliga sammanhang. Ett liknande synsätt skulle möjligen kunna vara orsaken till att den tyske prästen Sebastian Virdung 1511 anser mungigan vara ett icke-instrument, knappt värt att omtala i sin musikteoretiska redogörelse i Musica getuscht und angezogen. Motivet i Härkeberga skulle även kunna ha anspelat på föreställningar om mungigan som ett magiskt, kraftfullt instrument, eller med en ogudaktig klang, eller på en tidig koppling med folktrons väsen. Förekomsten av mungigan i kloster tyder dock på att en sådan association inte kan ha varit allt för påtaglig. Från 1200-talet finns även relief i sten med en ängel som spelar mungiga, i kyrkan Chapter House i York Minster, England (Wright 2015:123–124). Ett motsvarande motiv med en ängel som spelar just mungiga återfinns även som en stenskulptur vid predikstolen i Exeterkatedralen, byggd ungefär 1350, och alltså närmast samtida med Albertus Pictors verk (Otruba 1986:61). Om mungigan i 1400-talets Uppland har förknippats med ett ogudaktigt leverne så kan vi här kanske se ett tidigt exempel på hur mungigans associationer förskjutits över tid, och mellan länder.
Förekomsten av arkeologiska fynd från framförallt kloster, borgar och städer skulle kunna visa att mungigan under detta skede kan ha värderats relativt högt. Men det kan också visa på att mungigan var så allmänt spridd och genom sitt portabla format var möjlig att bära med sig, och vid kassering ansågs så pass billig att den enkelt kunde kastas bort med annat skrot och skräp. Mungigan har genom tiderna getts olika symbolvärde, och har tillskrivits olika karaktär. Mungigans äldsta historia är ur detta perspektiv svårt att få grepp om, men möjligen kan vi skapa oss en bild genom att se till de arkeologiska kontexter som de äldre fynden kan knytas till. Mungigan har i senare tid gett exceptionellt många olika lokala namn, vilket visar att instrumentet inte spreds med, eller i vilket fall inte har behållit, ett etablerat namn, som en fast kulturprodukt, utan har integrerats i den lokala musikkulturen under lång tid över hela Europa och Eurasien. Många namn är onomatopoetiska, eller syftar på materialet och/eller munnen, tidvis i kombination med namnet för ett annat instrument, såsom benämningarna mungiga, järnfiol, norska munnharpe, samt estniska parmupill ’bromsinstrument’ syftande på ljudlikheten med insekten.
1600- och 1700-talet – mungigan exporteras till Sverige och över världen
Under tidigmodern tid, 1500-tal, fortsätter mungigan att vara vanligt förekommande i svenska städer, borgar och kloster, liksom under medeltiden. Tillgången på mungigor var under denna tid sannolikt god, genom både lokal småskaligt smide, liksom genom import från etablerade mungigeverkstäder i övriga Europa. Under 1500-talet verkar mungigan, ur ett europeiskt perspektiv, ha blivit en så pass vanligt instrument att det i första hand förknippas med lekmannamässiga utövare och med kringresande handelsmän som sålde diverse småsmide och enklare ting. Flera flamländska konstnärer har avbildat kringresande handelsmän där mungigor ingår i sortimentet de säljer, exempelvis gravyren The Sleeping Pedlar Robbed by Monkeys av Pieter Bruegel den äldre 1562. Även i Sverige sprids och säljs mungigor under denna tid sannolikt av kringresande handelsmän. I en tullbok från Stockholm nämns införsel av mungigor 21 augusti 1578. I sin latinska lärobok Janua lingvarum reserata aurea Cum Suetica Versione et Indice nämner Johan Amos Comenius 1629 mungigan som ett vanligt förekommande instrument. I sin svenska översättning 1640 använder Erik Schroderus benämningen munharpa ”belghpijpor och munharpor liuda åthskilligt”. Detta visar på att mungigan var ett spritt och vanligt förekommande instrument i Europa vid denna tid. Comenius skrev sin latinska lärobok 1629, varefter den publicerades 1631 och översattes till de flesta europeiska språk. I det latinska originalet lyder texten Tibia ufricularis et crembalum, discrepanter sonant.
Även Olof Rudbeck d.ä. omnämner mungigan i Atlantica 1677–1702, bok III, kapitel 10: ”Det hafwer hänt sig i Hedendomen, att en Marbo ifrån Westgiötha-Land, kom uprijdandes på sitt Skiut, hafwandes uti en Säck Tallrickar, Slefwar, Mungigor, och Träskålar, som låg mitt öfwer Skiuthe, och kom up i Rox-läne till en Rospiker som hölt på att tiära sin Skuta, seyandes till honom, Saum was heiradt hwad geier du, han swarade, iag smörier min Skuta att hon skall löpa lätt; ay hwad skall iag geifwa deig, att du smaurier min skiuta.”
Under 1600–1700-talet växer det fram en regelrätt massproduktion av mungigor på kontinenten och instrumentet går även iväg på global export (Wright 2015:105–127). Även i Sverige torde då mungigan ha importerats i viss mängd. 1612 ska mungigor ha ingått bland importgodset tillsammans med enklare föremål som hattar, borstar, knivar och lås (Skandia 1834, Historisk Blick öfver den Svenska Näringsflitens Utveckling). En tulldeklaration från Borås 1641 nämner exempelvis införseln av drygt 500 mungigor. Till Norrköping och Söderköping importerades 13 respektive 2 dussin mungigor 1640 (Oxenstierna 1637:716). En motsvarande tulldeklaration från Finland (då en del av det svenska riket) visar en import av 4 dussin mungigor till Åbo 1637 (Oxenstierna 1637:747). Samt en import av ryska mungigor till Nyens årsmarknad 1650. Den ryske handelsmannen Timotej Sarpeuka medförde enligt ett brev av Carl Mörner: ”Mårdar, dwelck, saffran, små och stora kniffwar, saxar, bly, rödt och blåt sillke, pepparkackor, teen knappar, örehengen, toback, ryske handskar, stöfflår och skoor, hattar och mössår, trää skedar och skålar, alun och brennesteen, färgat garnn, knapnåålar, ryske strumpor, listor och läderreemar, jernpannor och låås, krut och twåll, såcker täppor, jusster, messingz strengiar, wax, ryske gudar, oächta vnsegull, klåckor och dombiellrar, lijnn, pungar och hackeringar, ryske knäbandh, swart, blå och gull glaas koreli, munharpor och syringar, sillkes litzor och hattebandh, hästeteken, messingz betzlar, Pålens taskor, rödha och blå Regarens bandh.” (Bonsdorff 1842, bilaga 30).
Huruvida det har funnits en tillverkning av mungigor i större skala även i Sverige är okänt, men en mindre lokal produktion verkar ha funnits i vilket fall. Inte minst i de smidestäta trakterna kriing Borås i Västergötland ska mungigetillverkningen ha varit påtaglig. Wilhelm Kruse nämner exempelvis under början av 1700-talet att Boråsborna förses med mungigor genom en smed i Kåve. Denne ska uteslutande ha ägnat sig åt mungigesmide: ”der bor en smed, hvilken icke smider annat än munnharpor, till stort antal, dem han försäljer till Boråsboerne att föras kring i landet” (Berg 1894:437).
Carl von Linné nämner i linje med detta, i redogörelserna för sin Västgötaresa 1746, att mungigor producerades av smeder i Västergötland. Exempelvis Borås importerade mungigor tillsammans med annat smide från omkringliggande orter: ”Smidet får Boråsboen ifrån åtskilliga kringliggande soknar, besynnerligen ifrån Sandhult soken, där de meste bönder äro smeder och tillverka knifvar, liar, spadar, ullsaxer, mungigor med mera.” Mungigor nämns här som en vara bland andra, och visar att detta instrument sannolikt var lättillgängligt för gemene man under denna tid i Sverige. 1754 nämner Samuel Schröderstierna likaså i Berättelser över de finare järn-, stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754–1759 att bönderna i Ås härad i Västergötland smidde mungigor, vilka sedan såldes av kringresande handelsmän, så kallade knallar. Detta bekräftas även av Linnés lärjunge Anders Tidström, i dennes Resa genom Dalarne att ”De föra med sig något väf och hestetecken med knifvar, ullsaxar, mungigor och svarfsaker och ge derpå rätt billigt pris.” (Tidström 1754 [1954]:71). Ett sådant motiv återges också i slutet av 1700-talet av Pehr Hilleström d.ä. i målningen Gårdsfarihandlare. Där avbildas en mungiga bland de övriga varor som en handelsman försöker sälja till en bondhustru. I januari 1775 ska även två Västgötaknallar ha stoppats för en tullkontroll varvid ett icke deklararerat lager av varor med bland annat mungigor beslagtogs (Lundqvist 2005:22).
Att just Borås och Västergötland dyker upp i samband med denna gårdsfarihandel är inte så konstigt. Denna handelsform har sitt ursprung i 1500-talet, i Sjuhäradsbygden i Västergötland. All mellanhandel skulle enligt rådande doktrin förbehållas städerna, men i just områdena kring Västergötland bedrevs en omfattande illegal handel, även över gränsen till Halland som då var del av det danska riket. 1622 anlades därför staden Borås med avsikt att stävja denna okontrollerade handel och med ett påbud om att de handlande bönderna skulle flytta dit. Handelsmännen i Borås fick även vissa privilegier, där de fick rätt att föra med sig sina varor och sälja dem i andra städer och omgivande bygder i större omfattning än andra borgare. Från ett tidigt stadium verkar mungigor ha varit en del av det gods som fördes till staden. En tulldeklaration från Borås 1641 nämner exempelvis införseln av 530 mungigor från den omgivande landsbygden (Sterner 1970:68). Men även om många handelsvaror som producerades på den omgivande landsbygden deklarerades och tullades i Borås fortsatte den okontrollerade handeln i smyg. Man började snart också köpa upp handelsvaror från orter utanför Sjuhäradsbygden under sina handelsresor, som sedan kunde säljas vidare under resans gång, och på så sätt kringgå tullbestämmelserna som rådde i städerna (Sterner 1970:57–101).
Tillverkningen av mungigor i trakterna kring Borås verkar ha varit kontinuerlig under en lång tid. En deklaration från Borås år 1730–1731 visar att 80 dussin (960 st) mungigor ska ha tulldeklarerats i staden under året, varav hälften (480 st) tillverkats i själva staden och resten förmodligen i de omgivande bygderna. Produktionen verkar alltså i princip ha fördubblats gentemot 1641 år deklaration. Av handelsmännens angivna resmål, dit de avsåg att bege sig för att sälja sina varor framgår att de begav sig i stor utsträckning till Bergslagen, Värmland, Dalarna och Bohuslän, men även till Stockholm, och längre resor till exempelvis Hälsingland och emellanåt Finland (Sterner 1970:85–93, 100). Vi kan förmoda att de mungigor som producerades i Borås med omnejd fördes vida omkring, men lokalt smide kan även ha köpts upp på vägen för att säljas vidare. Oansett torde västgötaknallarna ha bidragit till att sprida mungigan och göra den tillgänglig i stora delar av Sverige. Den utbredda smidestraditionen i trakterna kring Borås fortlevde i livaktig tradition in på 1900-talet; kanske levde även det utvecklade smidet av mungigor vidare som en del av detta.
Även i Dalarna ska det ha tillverkats mungigor i anslutning till den lokala myrmalmsproduktionen. J Schultze nämner bland annat den lokala tillverkningen i Dalarna och exporten av mungigorna till Norge (Schultze 1845:26 § 13): ”Utaf förbemälte Myr-Järn varder, förutan hvad Dahlkarlen sjelf til sitt egit husbehof kan behöfva, till Sablu fabriqueradt: sköne Lijer, Yxor, Spjäll, Söm, Hästskor, Spik af åtskillige slag, Fäll- och Tälg-Knifvar, Mun-Gigor, Saxar större och mindre, grof och granndragen Stål-tråd, Hak-Ringar och Pannor til Salt-Sjuderi, som af Assessorens i Kongl. Bärgs-Collegio Herr Johan Angersteins Åbr 1706 författade Relation om Norrige, ses kan; med annat mera smått Smide, hvilcket de sedan til en del föryttra neder åt landet för penningar, til deras Crono-Utlagors afbördande, men föra det merendels öfver gräntzen til Norrige, och förbytat emot andra Wahror, som til lifsuppehälle tjäna kan; …”
Dalarnas mungigeproduktion verkar ha fortsatt fram i modern tid, då Jakob Broddy, född 1851, i Lindsjön, Hälsingland, berättar i Nordiska museets etnologiska undersökningar att handelsresande från just Dalarna förde med sig bland annat mungigor. ”Hos Broddys far bodde alltid sådana, som kommo körande en gång om året, men även smålänningar kommo med vävskedar o.d., dalmasar och kullor i sina daldräkter, med mungigor, sågblad och häktringar [häktor och hyskor], som de tillverkade om kvällarna. Kullorna kardade ull och nöthår och stack strumpor.” (Nordiska museet EU 4566).
Mungigor förekommer även i det arkeologiska materialet från tidigmodern och modern tid. Vid utgrävningar i Linköping har man exempelvis funnit en mungiga från ett boningshus från 1630–1700 (Kv Bokbindaren 28, RAÄ 153). Även utanför Dramatiska teatern, liksom i Järfälla norr om Stockholm, samt i Gävle i Gästrikland, Lista i Västmanland och Kvikkjokk i Lappland har man funnit mungigor från denna tid (RAÄ 251:1–2, Säby 3:1; Elfvendahl 1994; Kolltveit 2006:136, 138). Sådana fynd kan visa att mungigan var vanlig över i stort sett hela Sverige under 1600–1700-talen.
Ett exempel på att mungigan under 1600-talet var allmänt bekant och brukad även i borgerliga samhällskretsar visar omnämnandet av mungigan i Georg Stiernhielms baletter Den triumferande Parnassus: ”Polymnia, dig och dijne grep förutan, är en Munharpa bättre än sielfue Lutan. Then sijn Scala inte rätt förstår; Som en ur-ochse på sijn harpa slår.” och Den fångne Cupido: ”Hör! hör een skön Music; af Lutor och Bandurer, Trummor, Säckpijpor, Munharpor klinga wäl i hoop.” Baletten framfördes för första gången på Stockholms slott, inför drottning Kristina, 1 november 1649.
Det sena 1700-talet – mungigesymfonier och C. M. Bellman
Under 1600–1800-talen verkar mungigan ha haft en ganska stor utbredning i Sverige. Instrumentet verkar fortfarande ha varit allmänt brukat och förknippas med den allmänt utövade och tillgängliga musiken, tillsammans med exempelvis fiolen. Exempel på hur mungigan omnämns som ett instrument bland andra som kunde höras i de större städernas vimmel och krogliv kan vi se hos Carl Michael Bellman. I Fredmans sånger nr. 27 nämner han: ”Bland hjeltar / har Bacchus mist sin man. / Chorus i choret suckar och gråter, /Nystedt han spelar, mungigan låter. / Kling klang. / Drick granne hvad du kan.” I detta sammanhang nämns mungigan som ett bland andra instrument som spelas vid begravningen. Någon särskild karaktäristika eller association verkar inte tillskrivas mungigan i detta sammanhang. Även i Hwad behagas?/Fredmans testamente återkommer mungigan som ett av instrumenten som karaktären Berg spelar på: ”Hans basfiol är ändtligen utan jemförelse, likasom hans mungiga öfver all förundran.”
Även i Fredmans epistlar nr. 40 återkommer mungigan som ett brukligt instrument på en bröllopsfest: ”Släpp svarvarn in! Vad stoj och spring, / vad skrål av barn och pigor! / Gatmamseller / och gesäller / ströva ikring. / Hör liror, horn och gigor! / Barn och pigor / ta bort ordet. / Si, vid bordet / står brudgummen där … / Vad står du och trampar? / Tyst – Magistern stampar: / lägg ner gevär! / Psalmen nu begynnas lär.”
Även om mungigan för gemene man idag kanske främst associeras med medeltiden kom instrumentet att få sin största spridning och produktion under 1700–1800-talet. Under denna tid skedde en massiv tillverkning av mungigor i flera europeiska länder, och mungigor gick på stor export till de europeiska kolonierna. Detta har sannolikt haft en ganska stor påverkan på uppfattningen av mungigan under senare tid. Grunden för uppfattningen att mungigan utgör ett simpelt instrument som i någon mån har fått ta rollen av instrumentvärldens Dummerjöns läggs under denna tid. Genom den stora spridning som instrumentet fick i samband med en industrialiserad tillverkning kom priset att sjunka och instrumentet att bli mer lättillgängligt. Men under en period vid andra halvan av 1700-talet och fram en bit in på 1800-talet kom den kulturella värderingen av instrumentet på samma gång att öka och mungigan kom att få en plats inom den klassiska musiken. Det uppstod en kort men intensiv betagenhet över mungigans egenartade ljud och virtuosernas förmåga att bruka instrumentet. Till och med Johann Georg Albrechtsberger, Beethovens läromästare, komponerade sju konsertstycken för mungiga mellan 1765–1771, efter att ha hört fader Glatzl, en munk i Benediktinerklostret i Melk, spela instrumentet under en konsert 1764 (Fox 1988:24).
I Jean-Paul Richters roman Hesperus 1795, liksom i Félicité de Genlis memoarer från samma tid nämns hur Franz Koch, en soldat i den Preussiska armén, under ett vaktpass fördrev tiden med att spela mungiga, varvid Fredrik den store av Preussen fick höra honom och blev betagen av hans spel. Han blev senare entledigad från sin tjänst och försörjde sig som mungigespelare därefter. Koch utvecklade även scenografin vid sina framträdanden. Genom att släcka allt ljus i lokalen kunde han skapa en spänning och förhöja upplevelsen av sina målande kompositioner, ofta med två mungigor som han växlade mellan. Exempelvis ska han ha skapat ljudbilden av ett begravningståg med klockor som närmar sig och drar förbi (Werner 1886:131; Fox 1988:24–25).
Kristoffer von Gluck var en annan musikbegåvad utövare som i sin ungdom under 1700-talets mitt delvis förtjänade sitt uppehälle genom att spela mungiga. Den mest framgångsrike av dessa mungigespelare var ändå Karl Eulenstein (1802–1890), som efter tio års envetet övande lyckades slå igenom som mungigespelare på den etablerade konsertscenen. Han reste runt och uppträdde bland annat i Paris och London 1826, ofta ackompanjerad av en harpa. Runt 1834 fick han dock avsluta sin mungigekarriär på grund av tandproblem. Eulenstein utvecklade sina kompositioner så att han ofta använde sig av sexton mungigor i olika tonarter, som han växlade mellan för att kunna skapa ackordbaserade melodier (Heymann 1988:27–28; Fox 1988). En liknande spelteknik använde även Heinrich Scheibler under början av 1800-talet (Werner 1886:132; Fox 1988:26–27). Från svenskt håll kan nämnas att Märta Helena Reenstierna i sin dagbok, den så kallade Årstadagboken, för den 12 juni 1799 nämner ett besök vid en konsert med konstnären och musikern Vemmes: ”Sällskapet var mycket roade åt konster, men mest åt musiquen, som var endast mungigor, dem Vemme med en obeskrifvelig skicklighet tracterade.” (Gunnar Broman anger i sina kommentarer till utgåvan 1946 en kort förklaring av mungigan och beskriver den som att: ”Tonen är egendomligt melankolisk men instrumentet passar dock bäst för marscher, polkor el. dyl.”).
Även svensken Karl August Nicander beskriver sin upplevelse av en mungigekonsert under en resa till Österrike i Minnen från Södern. Efter en Resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien 1834: ”Vi afhörde ännu en quartett och sist en concert på mungiga af Freudenschuss, hvilken alldeles hänförde den församlade menniskoskaran. Ett Thema med variationer utförde han mästerligt, och stundom smällde han med läpparna på samma gång, som han blåste på mungigan. Liksom Fischer i sin solosång, knäppte han emellanåt med fingrarna, liksom för att ge vigt åt vissa toner. […].”
I Österrike kom mungigetillverkningen och att leva kvar i stor omfattning under hela 1800-talet, men konsertbruket dog ut vid 1850. Vid ungefär samma tid som societetens intressevåg för mungigan ebbade ut verkar instrumentet istället att förknippas allt mer med leksaker och enklare instrument avsedda för barn, vilket kan ha lagt grunden för hur instrumentet uppfattas idag. Under slutet av 1800-talet kom också munspelet och dragspelet att allt mer tränga ut mungigan som populära instrument hos allmogen i Sverige.
Som en kuriosa kan nämnas att en mungiga kunde ingå i beslagtaget stöldgods under början av 1800-talet. I en efterlysning 8 december 1831, angående tillvarataget stöldgods, anges att två anhållna personer i Gävleborg, arbetskarlarna Flykt och Dahlberg har häktats för stöld. Bland godset uppges en mungiga. Hur värdefull denna ansågs vara framgår dock inte, stöldgodset innefattar allt från ett par yllestrumpor till guldringar (Landshövdinge Ämbetets kungörelser 1831).
1800-talet och spåren av mungigan i litteraturen
Konsertbruket av mungiga dog ut runt 1850 (Fox 1988:28). Under hela 1800-talet verkar mungigan ha varit mer eller mindre allmänt spridd och brukad i Sverige. Carl Jonas Love Almqvist nämner exempelvis mungigan som ett av de brukliga instrumenten bland ”Bondespelmän” i sin Ordbok öfver svenska språket i dess närvarande skick 1842: ”Bondspelman, u. bònndspélman, s. m. 3. irr. pl. b. – män. —Landtlig virtuos på fiol, nyckelharpa, säckpipa, mungiga o. s. v., som har till yrke, att betjena med musik (särdeles polskor; stundom ock marscher, då t.ex. ”steken spelas in”) vid bondbröllop, bondkalas, danser eller andra förlustelser bland allmogen.”
De virtuosa musikerna och konsertbruket av mungigan i borgerliga kretsar medförde sannolikt ett ökat intresse och spridning av instrumentet, inte bara i det folkliga musicerandet. Mungigan florerar även i litteraturen under större delen av 1800-talet, med tyngdvikt på dess senare del. Inom detta material kan man urskilja några olika karaktäristika och associationer som mungigan används som gestaltning eller referens till. Dels förekommer mungigan här som ett vanligt brukat instrument av spelmän och mer eller mindre kvalificerade musiker. I linje med detta nämner Per Daniel Amadeus Atterbom kort mungigan i Rimmarbandet. En satirisk pjäs 1810: ”Hvarje gång hon uppflämtar, nickar Satyren sitt välbehag med ett fauniskt löje. Säckpipor och mungigor, mer eller mindre brutna, hänga öfver ingången, som troféer efter döda och i oxar förvandlade hjeltar. Några äro bundna vid oxens horn, såsom piavota af Tungusiska Mästarne vid deras pilgrimsfärder. – Stupidobex och Fanfaron rida långsamt genom enhäcken.”
Atterbom återkommer till mungigespelet i teaterstycket Fågel Blå (publicerat först efter hans död, 1858). Här befinner sig den fiktive karaktären på ett slott där det verkar spöka: ”Holofernes, med nattmössa på hufvudet, går en stund häftigt omkring på golfvet och spelar ifrigt på en mungiga. […] Han har alltsedan den tid då han märkt spökerier i slottet, brukat hvar afton, innan han gick till sängs, spela en fjerdedels timma på mungiga, enligt hvad han af Bibeln lärt, i förhållandet mellan David oh Saul, att musik kan fördrifva onda andar […].”
Även Alma Falkman återger bruket av mungigan i borgerliga kretsar under 1800-talets början. I Några minnen 1934 berättar hon om hur hennes farmor brukade samla barnen till musikstunder i hemmet: ”Hon brukade samla sina barn till små enkla musikstunder i hemmet – min far spelade omväxlande fiol och guitarr, farbror Johan blåste mungiga, farbror Ludvig blåste flöjt och flickorna spelade guitarr, sjunga kunde de alla med vackra röster och säkert öra.”
Även Vilhelm Fredrik Palmblad återger mungigan som ett brukligt spelmansinstrument runt sekelskiftet 1800 i Aurora Königsmark och hennes slägt 1847: ”Han fick höra en fiol eller nyckelharpa i en af stugorna här, vips! var han borta. Det är hans natur! Ja, får han bara höra en mungiga, så börja bena på’n att spritta af sig sjelfva; då står han inte till att hålla.”
Så också Pehr Thomasson i Vallgossen och inspektoren 1854: ”Ja ska spela för honom ännu en gång, men nu ska dä ske på munharpan.” Liksom Gustaf Wilhelm Gumælius i Engelbrekt 1858:
”En spelman sin giga i matsäcken gömt,
Den drog han nu fram uti dagen.
Nyss hade man denna alldeles förglömt;
Ty alla blott tänkte på magen.
Vid första ljud kommo benen igång
Och svaga tonen förstärktes med sång,
Då dansen kom riktigt i ordning.”
Bernhard Salomon Bursell återger likaledes mungigan som ett inslag vid marknader i En Ladugårdspigas förvåning på Wärnamo marknad 1858:
”Här öfverallt musiken hör
Af gökar och munnagigor.
Och alla di ha sån’t ett grömt homör,
Mamseller och drängar och herrar och pigor.”
Sophie Bolander omtalar likaledes mungigan som ett instrument spelat till dans i Johan Gyllenstjerna eller Kärlek och politik 1862: ”Hör man på bara! Men gigan surrar fåfängt då ingen vill dansa, och, ser du, ingen är smickrad här.”
Också August Blanche nämner mungigan 1863 i Hyrkuskens berättelser som ett instrument bland andra under en sommarnatt på Djurgården: ”Redan på afstånd uppfångade mina öron klarinetters och fiolers orediga ljud, menniskors glada hojtande och skratt, mellan hvilket då och då trängde mungigans skorrande toner.” Blanche levde 1811–1868 och hans upplevelse av Djurgårdens sommarkvällar torde snarare spegla förra halvan av 1800-talet än seklets slut.
Likaså återkommer mungigan i Nils Henrik Pinellos Små berättelser och tidsbilder af Kapten Puff 1875: ”Fortsättningen och slutet af den långa balladen hade förklingat och efterföljdes en stund af allmän tystnad, då helt oförmodadt en mungiga hördes på något afstånd, i toner ömsom glada och lifliga, ömsom vemodsfulla och smäktande, återgifva styckets melodi. Den virtuos, som så mästerligt behandlade det otacksamma instrumentet, var en ung gosse med ett hufvud omkransadt af rika lockar, en hög och öppen panna, ögon strålande af snillets glädje och eld och en mun, der ett ständigt skälmaktigt leende hade sitt fria spelrum. Dryaderna i Åviks skogar voro de första, som hade lyssnat till hans mungiga, då han, en annan Robinson Crusoe, der uppträdde, åtföljd af sin trogna Fredag – en liten vall flicka, hvilken likasom han var utstyrd i en kostym af bark, blommor och mossor.”
Också Arvid Ahnfeldt omnämner mungigan i en paradisisk skildring i Bellmanska sällskapet. Humoresker och silhuetter 1877: ”Pastejer växte som höstsvampar och hästarnas tagelsvansar voro hängande fiolstråkar, tjurarnas horn blåste sitt andante och elefanterna spelade på sina tvänne betars mungigor.” Även i en översättning 1872 av den amerikanska författarinnan Louisa May Alcotts Våra vänner från i fjor återfinns en mungiga: “Jag skall komma, Laurie, i regn eller solsken, och marschera framför er, spelande på mungiga ‘Hell, den segrande hjelten kommer’.” vilket möjligen kan visa på att instrumentet var välbekant för den svenska läsekretsen.
Vidare förekommer mungigan i Zacharias Topelius Vinterqvällar från 1881: ”Efter en stunds tystnad framtog han ur sin vestficka en leksak, som då var bruklig bland ungdom, ett slags mungiga, bestående af en fin stålfjäder, som gaf en äfven för döfva hörbar ton, när man lade den mellan tänderna och knäppte der på. Han profvade instrumentet, liksom på lek, aftorkade det omsorgsfullt och räckte det åt Yerna.”
Liksom John Johnsson (Kapten Punch) omtalar mungigan i Godt humör 1883 där han försöker lugna sin lille son som inte vill sova på kvällen: ”Då hittade jag på att sjunga visor och göra Iustiga grimaser för honom, att spela positiv och mungiga, tända och släcka ljus — med ett ord allt, som eljes roade honom, men han var obeveklig. Han gaf sig tusan på, att han skulle skrika — och han skrek.”
Också Johannes Frederik Nelson beskriver möjligen mungigan som ett inslag i de brukliga festligheterna och vid dansen i Vårdkasen 1883: ”[…] här sjöngs och dansades, här spelades fiol och giga […]”.
Också Gustaf af Geijerstam nämner mungigan som ett vanligt musikaliskt inslag i dessa sammanhang och på marknader, tillsammans med fioler, positiv, dragspel och sång, i Vårdagsminnen 1887: ” Öfverallt hördes fioler, handklavér, gigor eller den pipiga rösten af en blind gumma, som med en rostig sparbössa i hand ensam och oförtruten sjöng […].”
August Strindberg återkommer till mungigan i flera skrifter, såsom i En dåres försvarstal 1887–1888: ”Vilket djup i den klangfulla basen från granarna, vilkas täta och fasta barr bildade jättelika gigor […]”. Och i Inferno 1897 väcker en mungiga honom under en febrig julnatt i Paris ”Denna julnatt sov jag illa. En kall luftström strök upprepade gånger över mitt ansikte, och ljudet av en mungiga väckte mig allt emellanåt.” Senare i verket återkommer mungigan som referens: ”Då kommer en vindstöt, en enda, som tränger igenom fönsterspringorna och utstöter ett tjut likt ljudet av en mungiga. Och så är det slut.” Mungigan används här för att ge liv och karaktär åt den nedgångna bostaden som huvudpersonen vistas i. Mungigan var uppenbarligen tillräckligt välkänd för den bildade svenska läsekretsen för att kunna nämnas utan vidare kommentarer men omnämnandet kan också ge en hint om hur instrumentet uppfattades under slutet av 1800-talet: ett enkelt instrument som gemene man, även i fattiga kvarter, hade tillgång till och brukade.
Även Verner von Heidenstam nämner 1892 en mungiga i Hans Alienus: ”Almerini drog fram en stor mungiga ur bröstfickan och utbrast: Det vore väl märkvärdigt, om inte oxarna skulle galoppera, när Hans Alienus kör. Han tryckte läpparna till gigan och begynte spela.” Även i detta fall utspelar sig handlingen i det sena 1800-talets Frankrike. Heidensam återkommer till mungigan i Jairi dotter:
”Dansande foten berörde
knappast tufvornas strå.
Giga, cymbaler och strängar
ljödo i skymningens blå.”
Liksom kanske i Decembersaga från 1895: ”På fönsterspringans giga, har blåsten spelat opp […]” och i Skogen susar 1904: ” Älgen, svartvandrarn, tysteman, som hade en afbruten pilspets fastvuxen i ryggen, stod lika orörlig som han i tre dagar dröjt under samma gran, och fast han lång väg kunde lockas att följa en spelmans giga, halfsof han och tänkte endast på att alltid hålla sig motvinds.”
I dikten Jungfrun i det gröna 1832 omtalar även Julia Christina Nyberg, under pseudonymen Euphrosyne, mungigan i en naturromantisk omskrivning: ”Rågskäran på sin giga der knarrar i sin vik; der syrsan, liten piga, hörs drilla sin musik.” Liknande hur Erik Axel Karlfeldt omtalar mungigan i Mot våra 1895: ”Hör horsgökens surrande giga och lärkornas små positiv!” Horsgöken är ett annat namn för enkelbeckasinen, vars knarrande flyktläte här liknas vid en mungiga. Som kuriosa kan nämnas att enkelbeckasinens brummande flykt har stora likheter med ljudet av en lågt stämd mungiga som man andas ut med ”darr” eller vibrato när man spelar.
Möjligen är det en mungiga som åsyftas i Wilhelm Granaths Adelsjunkern och mjölnarflickan 1897: ”Sigge Pedersson […] var mycket kunnig i musik och sjöng gerna samt spelade luta, harpa, giga och fiol.” Samt hos Karl August Tavaststjerna i Laureatus 1897: ”Det blef dikt för dräng och piga, sång för kunderna på krogen, visor vid en dans på logen, sjungna till fiol och giga […]”.
Mungigespel återfinns även hos Hugo Samzelius, i Fänriksår 1899. I detta fall spelas folkmusik till dans på mungigan, dock i brist och väntan på andra spelmän och instrument: ”Åströms Kalle försökte sig på mungiga, innan spelemännen af socknens nåde kommo. Där tråddes på storkvistiga golftiljor en laber vals och en moj polkett — mera på känn och för att fördrifva tiden, än för att det egentligen var som det skulle vara.” Liksom hos Fredrik Ström 1903 i Folket i Simlångsdalen: ”Spelmänner med giga och fiol finnas öfverflöd på och hvarenda tös kan dansa slängpolska och Marsgårdsvals.”
Mungigan förekommer även i en roman av pseydonymen Max, Addy. En svensk jägare i kampen mot indianer 1900, även om handlingen förläggs till nybyggarna i Nordamerika. Huvudkaraktären Franz spelar notoriskt mungiga i berättelsen: ”Farmarna brusto i gapskratt, ty den nyss förlänade hederstiteln tillkom ingen annan än Franz, som, enligt hvad de alla visste, tillbringade sina lediga stunder med att spela munharpa […] Franz, som icke hade deltagit i samtalet, utan inskränkte sig till att emellanåt slå några accorder på en munharpa, som han höll mellan läpparna, lade nu bort detta instrument och tog ned en på väggen hängande guitarr samt började sjunga en bekant jägarvisa. […] Franz hade just satt sin munharpa mellan läpparna och var i begrepp att traktera densamma, för att förkorta vägens längd, men nu tog han instrumentet ur munnen och hängde det öfver högra örat. […] Nu tog han fram sin munharpa och spelade en visa, som om de båda andras samtal alls inte rörde honom. […] Franz började nu knäppa starkt på sin munharpa […] Franz hade, medan de båda andra samtalade, oförtrutet trummat på sin munharpa, men när bössan låg vid Binchas kind, då spärrade han upp munnen så väldigt, att musiken plötsligt förstummades.”
En kort referens till mungigan som ett ”torparinstument” återfinns i en sagosamling av Helena Nyblom 1907. I sagan Fidelunkan uppfinner en torparunge ett instrument: ”Det var icke en trumpet och icke en flöjt och icke en mungiga. Det var en fidelunka.” Det korta omnämnandet visar möjligen att mungigan tillsammans med flöjt och trumpet var ett av de instrument som kunde förväntas vara bekant för gemene man, även inom utsatta samhällsgrupper. En sådan slutsats stöds även av det arkeologiska fyndet av en mungiga i just en utpräglad torpmiljö i Svartviken i Stora Skedvi, Dalarna. De boende på torpet får anses ha tillhört en utsatt samhällsgrupp (Ulfsdotter & Welinder 2007:201–203).
En liknande referens till bruket av mungigan återfinns i Henrik Wranérs verk Från stugor och gårdar. Svenska folklifsbilder från 1912: ”Det var på nämndemannens munharpa jag blåste!”, där miljön är avsedd att spegla allmogens leverne, liksom i Martin Kochs Ellen. En liten historia från 1911. Här hörs mungigans toner under en mystisk natt, där ett förälskat par begår en oåterkallerlig handling: ”En liten äng låg öde och ensam. Midt på ängen dansade några unga par. Tysta, utan ett ord. Efter en stund hördes musiken; en mungiga spelade nästan ljudlöst. Det lät som ett sakta, sakta spinnande surr någonstans inne i buskarna. — Kom, hör du! sade flickan och drog honom in i mörkret. Natten kommer, blodet vaknar, vinden är stilla, hjärtat bultar och slår. Det hvita ljuset flyter undan, förbi dem, öfver deras hufvuden, under deras fötter. Skuggorna bli allt tätare, allt mörkare.” Kanske är det också sekelskiftets esoteriska strömningar inom konsten och kulturlivet som återspeglas i valet av mungigan som stämningssättare här (Faxneld 2020).
Ett annat exempel som visar hur mungigan kom att förknippas med det esoteriska och ockulta under sekelskiftet är Camille Flamarions Urania från 1889. Berättelsen är en redogörelse, eller studie av telepati och fjärrsyn. Boken översattes till svenska från 1890: ”Reverend C. Godfrey, boende i Eastburne i kantonen Sussex, hade läst en berättelse om en på förhand planlagd uppenbarelse och vart så förvånad därav, att han beslöt framkalla en sådan i sin ordning. Den 15 november 1886 vid elvatiden på aftonen riktade han hela sin inbillningskraft och hela den spänning av sin vilja, varav han var mäktig, på föreställningen att uppenbara sig för ett fruntimmer av sina bekanta, stående vid foten av hennes säng. Ansträngningen räckte omkring åtta minuter, varefter hr Godfrey kände sig trött och somnade. Följande dag kom damen, som varit föremål för experimentet, av egen drift och berättade hr Godfrey vad hon sett. (…) Jag somnade fort. Plötsligt hörde jag en röst som sade: ‘Vakna!’ och jag kände en hand lägga sig på vänstra sidan av huvudet. (Hr Godfreys avsikt denna gång hade varit att göra sin närvaro förnimbar genom röst och vidrörande.) Jag var genast fullt vaken. Det hördes i rummet ett besynnerligt ljud liksom av en mungiga. Jag kände på samma gång liksom en kall andedräkt omgiva mig; mitt hjärta började bulta häftigt, och jag såg tydligt en gestalt lutad över mig.” ”Detta är fakta” konstarerar Flamarion kort, och utvecklar: ”På den punkt, vårt vetande ännu befinner sig, skulle det vara fullkomligt förhastat att söka en förklaring däröver. Vår psykologi är ännu icke nog långt kommen. Det finns många saker, som vi äro tvungna att antaga, utan att på något sätt kunna förklara dem. Att förneka, vad man inte kan förklara, vore rent vansinne.” I dessa skrifter ges mungigan en annan roll, som något mystiskt och angränsande till det overkliga eller övernaturliga, vilket antagligen speglar en syn på instrumentet som inte verkar ha funnits tidigare.
Mungigans tonbild refereras också till av Axel Engdahl i Ord och visor 1912: ”När ja klämde i, så sa di att orgelen låt bara änna som e munnagiga.” Hilma Angered Strandberg placerar istället mungigan i en vardaglig urban kontext i romanserien Hemma 1912: ”Då Ulla uppenbarade sig i köket satt Erik som om ingenting hänt och blåste muntert munnagiga. […] Ur gigan klunkade alldeles likt små leda skratt.” Och vidare: ”Munnagigan inne lät —och nu var det allvar med i spelet.”
Journalisten och författaren Ester Blenda Nordström ska ha varit en virtuos på mungiga, enligt hennes tidigare arbetsgivare Anton Holtz. Nordström publicerade sin grävande journalistik och sina erfarenheter av att ha tagit tjänst som piga under en tid i boken En piga bland pigor 1914. Anton Holtz som kände sig kränkt av innehållet skrev i sin tur en motbok 1915, Ett pennskaft som piga, där Nordströms mungigespel gestaltas: ”Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin mungiga av ’Svenskens älskling’-typen, omväxlande med att hon sjöng vissa strofer, framtralla den urgamla:
’Tjänare Amanda, kom till min barm,
Här skall du finna en kärlek så varm,
Jag kiligare fjälla än dig ej får
Och i en cirkel det hela går.’”
Eftersom Anton Holtz kände en personlig konflikt gentemot Ester Blenda Nordström, hennes verk och person, kan vi inte utesluta att mungigan här också ska förstås i utifrån föreställningen och uppfattningen av instrumentet som primitivt (se vidare nedan). Kanske kan det även spela in att instrumentet i vissa sammanhang verkar ha förknippats med en manlig sfär och ansetts opassande för kvinnor, vilket uttryck i ett svar på Nordiska Museets frågelistor, från Västra Tunhem i Västergötland: ” Men kvinnan skulle icke i dansen uppföra sig så att det stötte anständigheten. Inte fick hon röka eller vissla. Inte spela mungiga eller dragspel. Några fanns som gjorde detta men det ansågs inte kvinnligt” (Nordiska Museet EU 3237:68).
Mungigan som folkmusikinstrument återkommer även i Carl Johan Engströms poesi 1923, där han drar sig till minnes hur han som vallhjon brukade höra (eller spela?) mungiga under tiden vid färboden:
”Dovt ur ett dike, där fjärilar yra,
höres en munnero mumla.
Långt uti lärkhedens solven och syra
gnyr den och brummar, som surr av en humla.”
Samt senare också: ”Munnero spela och lergör drilla!” Engström föddes 1861 och gick vall vid föräldrarnas lilla gård i Dalsland som barn (Runelid 1977:189).
Likaså framställs mungigan som ett brukligt instrument i Dalarna av Fredrik Ström i Kata Dalströms liv, öden och äventyr i kampen mot herremakten 1930: ”Sågares och klampares hövding vid denna tid hette Olof Danielsson och bodde i metropolen vid Gavleån. Han kunde som gammal dalmas traktera både fiol och mungiga. Denna konst kom väl till pass ej blott före och efter fru Katas föredrag utan även under deras strapatsrika promenader genom skog och yrsnö till de avsides belägna lokalerna. Ofta var Kata Dalström nära att dödstrött sjunka ned i drivarna. Då började Danielsson spela giga eller om snön icke yrde fiol, gamla låtar som hon älskade och genast gick det lättare att marschera de oländiga vägarna.”
Liknande karaktär av ett (lite udda) allmogeinstrument omgärdar förekomsten av en mungigespelare i Ludvig Nordströms roman Tomas Lack och hans familj 1930. I skildringen av det gamla brukssamhället Öbacka nämns en ”Tok-Hjalmar som spelte mungiga”. Tok-Hjalmar är sannolikt en fiktiv figur, men kan möjligen bygga på information om äldre tiders kringvandrande spelmän, så möjligen kan Nordström här ha bevarat minnet av en äldre generations mungigespelare i Härnösandstrakten. Men mungigan används i detta sammanhang främst som en markör för ett allmogeinstrument som brukades av luffare och byoriginal.
Ett sent exempel är även Jeanna Oterdahl som gestaltar hur en nittonårig pojke spelar mungiga i Vårdträdet 1938: ”Stillsamt går han fram och sätter sig i sandhögen, tar upp en mungiga och börjar spela.”
Genom dessa litterära referenser kan vi kanske ana att mungigan var ett ganska vanligt instrument under 1800-talet. Vissa av texterna (såsom Blanches, Palmblads, Samzelius och Nordströms verk) kan kanske ge en aning om att det även förekommit en spelmanstradition med mungiga vid denna tid.
Mungigan förknippas emellanåt också med ett maritimt sammanhang och med sjömäns musicerande. Denna maritima koppling har inte lämnat spår i det etnografiska materialet, utan litteraturen visar här på ett bruksområde som inte i övrigt är dokumenterat på svenskt håll. August Strindberg återkommer således till mungigan, exempelvis i novellen Markus Larsson advokat,från 1880–1881: ”Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga, som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande vinden. Vi lade ytterligare i land på 149 Hasselkobben, där supen av samma namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.” I detta exempel placeras mungigan i en maritim miljö. Senare i berättelsen återkommer mungigan i ett festligt sammanhang: ”Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter mungiga; hundarne skällde och hoppade kring golfvet som galningar; sjelfva Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena resan.” Även i Hemsöborna (1889) återkommer mungigan i en vindpinad skärgårdsmiljö: ”Se där, Rundqvist, har du din mungiga, som du beställde – slit den med hälsan! ‘Kastar en mungiga upp på laven åt Rundqvist som strax börjar blåsa en schottis’.”
I denna maritima miljö återkommer mungigan också hos Jules Vernes En flytande stad 1873 ”De hade påklädt sig usla paltor, utstyrda med knappar af skeppskorpor, de begagnade kikare af två sammanbundna buteljer och slags ett egendomliga mungigor. Karlarne, öfver hufvud temligen lustiga, sjöngo burleska visor och improviserade samtal, späckade med en mängd sliddersladder och krystade ordlekar.” (Strindberg själv återkommer till mungigan även i En dåres försvarstal 1887–1888: ”Vilket djup den klangfulla basen från granarna, vilkas täta och fasta barr bildade jättelika gigor […]”.)
I samma maritima miljö återkommer mungigan också i Nils Henrik Pinellos Små berättelser och tidsbilder 1875: ”För att förkorta tiden under den långa och besvärliga resan aftecknade han den gamle skepparen och hvar och en af koffens besättning, spelade sin mungiga till vederbörandes synnerliga förnöjelse, sjöng och dansade den så kallade “engelskan“, fordom inlärd af glasblåsarne på Åvik, så att vid framkomsten till Antwerpen ingen så trumpen sjöbuss fanns ombord, som ej på allt upptänkligt sätt sökte visa honom tacksamhet och belåtenhet.”
I ett maritimt sammanhang återkommer mungigan även i Ludvig Nordströms Borgare 1909: ”Ute på fartygen spelte sjömännen dragspel och mungiga. Det var väl några ynglingar, som voro långt hemifrån och spelte hemtraktens melodier, …” Liksom i Harry Blombergs De döda skeppen 1917: ”Ej rasslar ratt eller roder, ej ljuda kommandoord, fioler och gigor och visor ha tegat länge ombord. […] fioler och gigor surra i ljus kajuta och skans.”
I den maritima miljön återkommer mungigan också i Albert Engströms Ur mina memoarer så sent som 1927. Här är det en sjöman från Roslagen som trakterar mungigan: ”Sjömannen Johan Östergren från Rådmansö i Roslagen hade alltid haft tur både i hamn och på sjön. Han var en glad själ med både mungiga och handklaver och en två liters snusburk i sjökistan, vägrade aldrig för en flicka eller en sup och hade nu klarat tjugu års djupvatten utan att ha förlist mer än två gånger.” Under resan roar sig sjömännen med att supa och lyssna till Johans mungigespel, både roslagsvisor och engelska shanties. Samma författare återkommer till mungigan i ett maritimt sammanhang i Läsebok för svenska folket ”Underligt måste det i sanning ha sett ut på halvdäck med en musikkår, uppklädd i uniformer som varit med under den store Wellington vid Waterloo och Salamanca, men då de allra flesta spelade dragspel och mungiga och endast ett par fioler och kornetter funnos, torde det ha verkat föga militärmusik trots de rödbrokiga kläderna.”
Även Sigurd Sternwall placerar mungigan i en maritim kontext i Sjöman Linus äventyr 1931: ”Från stordäcket till fördäcket var vägen inte så lång och när vi pojkar om kvällarna efter slutatdagsverke rota ihop oss med töserna kom Linus också dit under förevändning att se till hur vi skötte oss. En av Onsalapojkarna var styv på att spela mungiga och över förluckan hade vi riggat till ett dansgolv av plankor.”
Evert Taube omnämner i sina memoarer i Jag kommer av ett brusand’ hav 1952 hur han brukade spela mungiga, eller andra instrument, som ackompanjemang till sina visor av olika härkomst: ”Jag diskade tallrikar, skurade kastruller och piggade upp kökets jungfrur och servitriser och dottern Annie med sång och spel på mungiga. ’Blue Bell’ var min glansbit.” Samt: ”Utan tanke på att publicera, sjöng jag mina visor i artistkretsarna, omväxlande mina egna och de kreolska, italienska, engelska och amerikanska visor jag lärt mig ute. Där det fanns en gitarr, ett dragspel eller en mungiga tillhands ackompanjerade jag mig själv och sjöng och berättade villigt för vem som helst, mest för att glömma mina bekymmer.”
Mungigor förekommer sporadiskt i maritima arkeologiska kontexter, möjligen även i Sverige (Kalmar Läns Museum obj. KLMF.Kronan00054 anges vara en mungiga, men konstruktionen är mycket märklig och är sannolikt inte något musikinstrument). En viss maritim koppling verkar ändå kunna beläggas (Kolltveit 2009:100–101).
Även en mindre utblick till Finland, som fram till 1809 var en del av det svenska riket, visar att mungigan var allmänt känd under 1800-talets början i båda länderna. Den finska nationalpoeten Johan Ludvig Runeberg nämner återkommande instrumentet i dikten Elgskyttarne från 1832. Här nämns instrumentet vid sidan av fiolen som ett brukligt instrument. Även i en etnografisk uppteckning från Karsby gård i Tenala ska man ha dansat till spelmannen Gustav Lindholm på mungiga (Lönnkvist 1978:544).
Instrumentet återkommer även i Adelaïde Ehrnrooths verk Hvardagslifvets skuggor och dagrar 1881 där folkmusik spelas till dans på instrumentet: ”Sen I gubben som står vid skiogsbrynet på kojans tröskel? Det är en tonkonstnär som kan förliknas vid Amfion eller Orpheus. Jag har hört honom spela på mungiga både polkor och valser. Han skall nog, såsom sina föregångare, kunna sätta både stockar och stenar i rörelse. Gubben med mungigan drogs fram ur sin anspråkslösa vrå och vann anställning såsom spelman i Elyséen. […] Woldemar sprang till spelmannen som befanns vara ett musikaliskt geni och spelade med oklanderlig takt Hambo-polskans enkla melodi på sin mungiga.”
Likaså återfinns mungigan i Alexis af Enehjelms En romantiker och en operasångare 1918: ”På afstånd hörde jag toner af en mungiga, upprymdt samtal och glada skratt. […] Han blåste mungiga, och så tog han sin broder med sig och dansade. Sedan började han sjunga. Han föredrog ett otal underbara dansmelodier och bondslagdängor, men äfven ballader och kostliga romanser.”
Liksom i Sigrid Backmans Ålandsjungfrun 1919: ”Nu spelar skomakarpojken igen på sin munharpa, och längre bort ifrån ljuder harmonikalåt.” Ett sent exempel utgör vidare Gunnar Björlings poesi, Kiri-ra! 1930: ”Idag är grönt segel och vita adjutanter. / Jag är bärgets klocka och mungiga. / Jag är yrkesmusikant, har ej noter, — / instrument för munnen, och korna som råmar. / Det är ledigsommar, instrumentlek / vintern om och fagerlekar sjunger.” Även Sally Salminen från Åland återger bruket av mungigan i sin debutroman Katrina från 1936 där några ynglingar försöker lära sig dansa: ”Hela det rackliga huset skakade, när de två vilda resarna hoppade och snurrade runt över trasmattorna i sina svettdrivande dansövningar. Johan sköts undan i ett hörn med en mungiga mellan sina blåvita läppar för att producera den erforderliga musiken.” Under slutet av 1800-talet och fram till 1930-talet för mungigan en tynande tillvaro i Finland, liksom i Sverige, och traditionen dör slutligen ut helt.
Andra litterära referenser använder mungigan snarare som en symbol eller exempel på ett simpelt eller primitivt instrument; således återger Johan Jolin i Affällingarne 1869 hur mungiga ha förekommit i samband med ett studentspex i Uppsala: ”En trio för lergök, guitarre och bastrumma gjorde furore. Likaså en duo för basbasun och mungiga, men mest af allt en konsert på orgel af Liszt.”
Ett liknande upptåg med mungiga återger Henrik af Trolle i Bilder från skolan och lifvet 1872: ”Den äldste sonen fantiserade på flöjt och gaf hopp om att blifva en annan Westerdahl, ty han var äfven virtuos på lergök, mungiga och hvisselpipa.” Denne anordnar en ”Diabolisk Concert, bestående i variationer på violin, mungiga, gök, harmonika, tombuteljer, käppkrycka, ringklocka, violoncell, flöjt, oboé, valdthorn och tandklaver etc, etc. […] och de båda ungherrarne Hök spelade så uppsluppet galna på käpp, lergök, mungiga, etc. etc., att de uppväckte högtider af skratt, när man bara såg på dem och ordentlig skrattsjuka, när man hörde dem.” (Se exempelvis även Werners redogörelse för mungigan i Svensk musiktidning 1886, där mungigan karaktäriseras som ett enkelt och vardagligt instrument. Detta torde för övrigt vara den första publicerade studien om mungigan, av en svensk forskare.).
Kanske är det samma karaktär av ett simpelt och alldagligt instrument som åsyftas i Oskar Levertins kritik av svenska konst- och vitterhetsakademier: ”Naturgenierna komma nog alltid att finnas och glädja med att sorglöst blåsa på sina mungigor och friskt kvintilera på sina fejlor, men den efterlängtade store skalden är en ny Goethe, som i en mäktig, lefvande syntes famnar det söndersprungna 1800-talets skenbara motsatser af upprorisk känsla och kritisk vetenskap.”
Liksom i Henrik Wranérs Brokiga bilder från skånska slätten förr och nu 1889: ”Unga organist substituter äro gemenligen ett farligt slägte. Med sin tjenstvillighet och älskvärdhet ställa de sig i harmoni med alla menniskor, men genom sin böjelse för spel vålla de mycken oro. Principalen spela de på näsan och för hans dotter spelade kavaljer, piano, guitarr — ja, till och med ’munharpa’, om de kunna komma åt.”
Kanske är det mungigans roll som simpelt instrument som föranlett dess inslag i en vits som publicerades i Svensk Musiktidning (24) 1883: ”Gratismusik. Fru Pettersson: ’Usch, hvad min man snarkar i sömnen! Det är rent omöjligt att hålla ut.’ – Fru Lundström: ’Det gör min också; men jag har hittat på ett sätt att hjelpa mig. När han börjar att draga ordentliga timmerstockar, binder jag en mungiga under näsan, och så har jag den skönaste gratismusik, man kan önska sig.’”(Lindgren (red.) 1883). Det är dock utifrån beskrivningen sannolikt ett munspel som åsyftas i den korta skämthistorien, även om vissa mungigor kan fås att spela genom att bara dra efter andan, utan att behöva slå på tungan.
Även Fabian Månsson använder mungigan som en referens för ett primitivt och simpelt instrument i Rättfärdiggörelsen genom tron 1916: ”Jo han spelar dragspel på sina möten! bekräftade Alm. – Det börjar rent av bli gemytligt! Då kommer här väl snart en ny, som har mungiga eller trumma eller något annat nytt nådemedel.” Liksom August Strindberg i Tal till svenska nationen 1912: ”Eller finns det ingen ung svensk som kan ta upp en ny Svea, lite styvare dock än de fem ‘raderna’; en ung svensk, som kan hantera andra instrument än dragklaver och mungiga; […]”. Mungigans associationer har vid det här laget alltså fjärmat sig från den miljö och värdering av instrumentet som Stiernhielms balett och det kontinentala konsertbruket implicerar.
Vid mitten av 1800-talet, när societetens intressevåg för mungigekonserter hade ebbat ut, börjar instrumentet istället att förknippas allt mer med leksaker och enklare instrument avsedda för barn, vilket sedan utgör en parallell linje i karaktäriseringen av mungigan i litteraturen under resten av 1800-talet. Pehr Thomasson beskriver exempelvis i Tio pennritningar 1858: ”[…] ett lysande färgspel för ögat, på samma gång som örat trakteras af lika mångfärgadt tonspel. Fioler och positiver, säckpipor, trumpeter, mungigor och många andra förunderliga instrumenter ljuda i alla vrår och vinklar. Några af dessa vandrande konstnärer, som af pur artighet infunnit sig till allmänhetens förlustelse eller upphyggelse, hafva något originelt i sätt och utförande, som genast frapperar. Betrakta till exempel denne gamle birfilare, som står under den lummiga linden och qvintilerar på sin kaffebruna fiol! Rocken är lappad, ansigtet fåradt och håret grånadt i konstens tjenst, och likväl kastar han genialiska blickar omkring sig och stryker upp en polska af egen komposition, i hvilken du tydligt märker något af Sergels “tusan djefla.” Tusan så lätt går det också att dansa efter, som det vill synas på de svängande barnen; ty fotterna gå som lärkvingar. Snart skola kanske samma barn dansa på gubbens graf; men de skola minnas hans spel, och derföre ler han så godt och spelar så friskt. Här förnimmer du en liten “vaktepåg,” som med förvånande konstnärlighet spelar munharpa, åtminstone är munnens åttkantiga ställning mycket konstig, och han torde i sin genre vara oupphunnen, såsom det vanligen heter i recensentstil.”
Liksom hur ljudet av mungigor präglade en julmarknad i En välsignad julklapp 1876: ”Musik ljöd från hundradetals instrumenter, såsom handklaver, mungigor och trumpeter, hvilka ackompagnerades af stojande barnröster hvilka sålunda gåfvo sina glada känslor luft öfver de erhållna julklapparna.”
Samma roll intar mungigan i Mathilda Ahlboms Dagsländor 1864: ”‘Herrgrosshandlaren — konsuln ville jag säga — har låtit kalla mig’, gnällde han i en pipande falsett, snarlik ljudet eller rättare oljudet från en mungiga, trakterad af någon späd varelse af det uppväxande slägtet.”
Claes Lundin och August Strindberg nämner likaledes i Gamla Stockholm 1882 mungigan som ett exempel på en ”onyttig” men rolig julklapp som var lättillgänglig i julhandeln: ” Julklapparne af den onyttiga och roliga sorten utgjordes af tennsoldater, tittskåp, kaleidoskop, askar med målade hus, trän, menniskor och djur; kök, kökssaker, serviser, möbler, stall, trumpeter, mungigor, dragharmonikor, korkpistoler, sablar, gevär, patronkök.” I detta fall skulle dock ”mungiga” även kunna syfta på munspel.
Även i Göteborg förekom mungigan i dessa stånd och torgbodar, bland andra enklare instrument och leksaker för barn, vilket Albert Cederblad gestaltat i Göteborg. Skisserade skildringar af Sveriges andra stad… 1884: ”Detta var den ästetiska sidan af Larsmässan! Till den hörde väl ej de provisionela och fula försäljningsstånd, som voro uppsatte på platsen mellan Bazaren och Vallgrafven, understundom äfven å själfva torget, icke heller folkmarknaden på Lejonbryggan och fänadsmarknaden på Exercisheden, men måhända barntrumpeternas, mungigornas, trähästpipornas och lergökarnes konsert, till hvilken prat och skratt och skrän gåfvo ett stämningsfullt biträde.”
Också Johanna Christina von Hofsten återger mungigan som en del av barnens leksaker i Gubben vinter 1886: ”Kasper hade en snurra, som Mårten länge hade haft ett godt öga till, och nu gälde det att kunna åstadkomma ett antagligt anbud. Mårten bjöd en mungiga, som blott var helt obetydligt skadad.”
Samma roll som en populär leksak för barn intar mungigan i Claes Lundins Tidsbilder ur Stockholmslifvet från 1895: ”lnne i bokstafven låg en frestande saffransbulle, och bredvid glänste ett kompani tennsoldater, en trollgubbe, som alltid stod på hufvudet, och en mungiga, icke att förväxla med munharmonika, utan ett litet instrument, som spelades både med läppar och fingrar.” Instressant nog känner sig Lundin nödgad att beskriva instrumentet vid denna tid.
Likaså placeras mungigan i en barnkulturell miljö av Amanda Kerfstedt i Bland fält och ängar. Berättelse för barn och ungdom 1908: ”Snart slöto sig länsmannens söner Arthur och Karl Elfström samt ett par ynglingar, vilka stodo i köpingens enda kryddbod, till sällskapet. Man hade skaffat sig små visselpipor, mungigor och lergökar…”. Även här framstår mungigorna som ett inslag bland enklare tingestar som ungdomen hade möjlighet att förse sig med på marknaden.
Även Frigga Carlberg återkommer till mungigan (eller möjligen åsyftas ett munspel) som en julklapp till barn i För rättfärdighets skull 1918: ”Och då hon ville tillhålla barnen att läsa aftonbön, nekade Åke — sex år gammal — därför att han ’trodde inte att det hjälpte’. Han hade bett Gud att få en ångmaskin i julklapp, och så hade han fått — en ’munnagiga’.”
Evert Taube berättar i sina memoarer Jag kommer av ett brusand’ hav 1952 hur han som barn brukade spela mungiga: ”Till idyllen hörde också en liten mungiga som jag hade fått och som jag låg och blåste en treklang på. […] ’Jag kan spela munnagiga och lammena di dansar på blommer’.”
Mungigan framstår genom dessa texter snarast som en del av barnkulturen och barnens musicerande. Detta torde ha varit en parallell utveckling med mungigetraditionens fortlevnad inom folkligt musicerande och som spelmansinstrument. Att mungigan under 1800-talet var tillgänglig för barn och ungdomar för en relativt billig penning bekräftas även av etnografiskt material. I Öggetorp socken i Småland var mungigor vanliga bland barn och ungdomar, berättar Gustaf Jonasson, född 1840, i en intervju med Folke Neij 1935. ”Munnagi’a var gängse redan i Jonassons barndom” har Neij noterat (Lunds Folkminnesarkiv. Acc. 4640).
I Örkered socken i Skåne ska det ha funnits en mungigetillverkare under andra halvan av 1800-talet. August Nilsson, född 1864, berättar i en intervju med B. J. Jeppsson, från Folklivsarkivet i Lund 1941 hur barnen i hans ungdom brukade köpa mungigor. Han verkar ha ett gott minne av instrumentet, även om han misstar sig på ett detaljplan i själva speltekniken (eller om kanske upptecknaren noterat fel). ”I Nedraryd bodde en gammal undantagsman, Anders Nesing; han brukade göra munharpor, vilka han sålde till barnen för 25 öre per styck. En munharpa gjordes av en 1 centimeter tjock fyrkantig spång av stål, som böjdes dubbelt eller som ett långt V. En stålfjäder som var fästad i V:ets krök täckte helt den ½ cm breda springan och var försedd med en krokig ände. Instrumentet var 1–1 ½ dm långt. Vid spelningen hölls den tunna fjädern mot tänderna, under det man med ena pekfingret slog på dess krökta ände då det uppkom ett sjungande läte.” (Lunds Folkminnesarkiv. Acc. 8059).
Även en kort notis i Svenska Turistföreningens årsbok för år 1900 bekräftar denna bild: ”Några av ynglingarne blåste mungiga, som aflöstes av sång, så att vi nästan alltid marscherade under musik.” Kontexten är här en skolresa 1899 mellan Trollhättan och Göteborg (Andersson 1900:331).
Symptomatiskt för mungigans glömska är kanske att Sven Barthel (Bonniers förlag) i översättningen av Mark Twains The Adventures of Huckleberry Finn vid 1942 valde att översätta originalets juice-harp med ”munspel” istället för mungiga. Kanske tyckte man att mungigan var för okänt som instrument och svårt att relatera till, medan munspelet var mer välbekant.
Mungigan och folklore
I Sverige kan vi se en skillnad gentemot andra länder som Norge, Storbritannien och Ryssland, i att mungigan hos oss inte har intagit samma roll i det kulturella medvetandet under skiftet 1800–1900-tal. Mungigan verkar i Sverige helt enkelt ha hamnat i skymundan och trängts ut av munspelet och dragspelet, varigenom mungigan med tiden har glömts bort och inte längre var så allmänt förekommande under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Endast små fragment av en tidigare sannolikt mer spridd uppfattning av mungigan har gjort avtryck i svensk folklore.
Mungigan omtalas med många namn i det etnologiska uppteckningsmaterialet. Av dessa kan vissa namn ge en inblick i den kulturella värderingen och uppfattningen av mungigan. Bland de mest slående är benämningar som ”Näckens harpa” och ”Hin Ondes järnfiol” av nybyggare i Vilhelmina. Här framstår instrumentet som förknippat med något trolskt, antagligen grundat i att det är gjort helt i stål, vilket i sig har tillskrivits en kraftfull kvalitet inom folktron, samt möjligen även mungigans egenartade ljudbild. Det är också möjligt att vi i dessa uttryck kan se de sista spåren av en äldre föreställning att mungigan förknippades med övernaturliga väsen och naturens rådare.
I norska sägner tar även mungigan främst fiolens plats i spridda motiv som att en kolare, jägare eller fiskare spelar för sig själv varvid plötsligt skogsrået, respektive sjörået dyker upp och tackar för musiken och belönar spelmannen med en god fångst eller varnar genom varsel för en eldsvåda i kolmilan. I norska sägner förekommer även mungigan i varianter av detta motiv, där spelmannen måste kasta något stål (mungigan) över rået för att ”binda” det eller eliminera dess skadliga kraft. En besläktad variant av motivet är att en vätte ber spelmannen att fortsätta spela så vackert, så att huldrefolket kan fortsätta dansa, varefter spelmannen belönas rikligt. Ett exempel på denna sägen knyts till jägaren och mungigespelaren Johannes i Eldegarden (Årdal), som ofta mötte huldrefolk under sina resor. En solig dag när han satt och spelade kom huldrefolket fram ur berg och stenar. När Johannes såg det slutade han spela, men huldrefolket bad honom så enträget att spela lite mer, vilket han då gjorde. Och huldrefolket till att dansa så svansarna flög och de höll på att bli alldeles utmattade. Johannes fick till slut själv sätta stopp för att rädda livet på dem (Volle 1978:445). Det finns även ett exempel från en norsk folkvisa där bergatrollen själva spelar mungiga, för en bergtagen kvinna som dansar därtill (Gödecke 1871:311).
Vidgar vi blicken till det globala materialet finner vi samma motiv på flera håll. Från exempelvis Altajrepubliken i södra Sibirien finns motsvarande sägenmotiv nedtecknade där det knyts till mungigan. Sägenmotivet som sådant är vida spritt även i Sverige, men det finns inga varianter där spelmannen använder en mungiga. I det svenska materialet är istället fiolen det brukliga instrumentet. Att mungigan nämns i de norska varianterna av samma motiv beror sannolikt på att mungigan inte trängdes undan i samma utsträckning där som i Sverige. Mungigan utgjorde där ett mer välkänt instrument som fortfarande inkorporerades i folktron och sägenmaterialet.
Att mungigan har varit allmänt förekommande och känd i Norge har även gett upphov till att instrumentet återfinns i Henrik Ibsens litterära verk, som Lille Eyolf, och florerar i norska folksagor. Ett exempel utgör den norska äventyrssagan om karaktären Peik, som spelar mungiga medan har lurar kungen och vinner hans dotters hand (Asbjørnsen & Moe 1845). Mungigan har på liknande sätt också smugit sig in i talesätt och uttryck på Irland och brittiska öarna, där traditionen att spela mungiga överlevt i större omfattning. Där har det funnits uttryck som ”like a sow playing the trump” (likt en sugga som spelar mungiga), i betydelsen att bete sig svinigt, eller taffligt åt. Eller ”you’ve lost the tongue of the Jew’s-harp” i betydelsen att missa poängen. Eller ”a Jew’s-harp without tongue” som exempel på något helt värdelöst. En mor ska även ha klandrat sin son med uttrycket ”You little Jew’s-harper”, antagligen i ungefärlig överensstämmelse med ”odåga” (Wright 2015).
Endast ett fåtal liknande uttryck finns mig veterligen belagt i svenska språket. Instrumentet förekommer i uttrycket ”måldierff munharpa” i betydelsen ’pratmakare, skrävlare’ hos Urban Hjärne 1683 i Den lilla Vattuprofvaren (Dahlgren 1914–1916). Ett annat exempel på en sådan användningen av mungigan i en svensk kontext är Thomas Thorild, som i sitt försvar av sina tidigare publikationer och svar gentemot sina kritiker använder mungigan som sinnebild för kontrasten mot det himmelska och snillrika i sin tidskrift Den nye granskaren 1784: ”Men Snillets bytingar för edra fötter, desse små Mungigare i blomstren och gräset, ropa: försvundna!” Det är svårt att avgöra om mungigan redan här symboliserar det simpla, barnsliga instrumentet som det senare kom att förknippas med i det sena 1800-talets litteratur, eller om det i likhet med Hjärne används som sinnebild för något som surrar och låter på, likt en ”pratmakare”.
En liknande innebörd kan antas ligga bakom den metaforiska användningen av ”mungigor” hos svensk-amerikanen Theodore Hessel 1909 (Farbror Slokums memoarer), i uttrycket: ”På talarestolen kvintilerade jag liksom de andra mungigorna: ‘Att vara gudelig och låta sig nöja, är vinning nog.’” Här verkar mungigan användas som referensbild för någon som mässar på uppehållslöst, kanske också utan att ha något djupare budskap att delge, vilket sannolikt speglar hur instrumentet kunde uppfattas och användas som kollektiv kulturell referens i det tidiga 1900-talet. Även ett talesätt, återgivet av Fredrik Ström i Svenskarna i sina ordspråk 1926 omtalar mungigan: ”Är det fråga om Tapto? Sa nummerhästen, då drängen blåste mungiga.” Uttrycket syftar väl här snarast på drängens yviga eller burdusa spelstil.
Ett annat uttryck med mungigan återfinns i Oscar Patric Sturzen-Beckers Tvenne vändpunkter 1855: ”detta konstmakeri att på en gång spela mungiga och slå på trumma…” i betydelsen att utföra något omöjligt (då man behöver båda händerna för att spela mungiga). Något ytterligare uttryck på svenska har jag inte kunnat finna. Men även den relativa frånvaron av sådana språkbruk kan säga något om utbredningen eller frånvaron av folkligt mungigespel i Sverige, och kanske något om den kulturella kontexten och uppfattningarna kring mungigan. Det engelska namnet har även öppnat upp för ordlekar med (ibland nedsättande) referenser till judar, vilket det svenska namnet inte har gjort. Denna skillnad i folkloren kan visa på ett större mönster, där mungigan som kollektiv mental referens med tiden har bleknat och försvunnit i Sverige.
Mungigans bruk och fall…
Under slutet av 1800-talet började mungigan att förlora mark gentemot munspelet och dragspelet bland allmogen. Munspelet är liksom mungigan ett litet och portabelt instrument som därför kunde utgöra en stark konkurrent i takt med att instrumentet blev billigare och lättare att få tag i. Även dragspelet hade sannolikt en inverkan på mungigans nedgång. Den allt populärare dragspelsmusiken var av en annan karaktär än den äldre folkmusiken och flyttade intresset till andra typer av låtar. Munspelet var i denna utveckling bättre anpassat för att spela dragspelets låtar och tog allteftersom mer och mer av mungigans plats.
Även den starka framväxten av frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen hade en negativ inverkan på mungigetraditionen. I takt med att utövandet av musik och dans ansågs syndigt kom även mungigespelet tidvis att värderas negativt. Vissa kunde dock se mellan fingrarna för ett så till synes simpelt instrument som mungigan, men sannolikt har detta att göra med att utövaren då inte var kunnig nog att spela dansmusik på instrumentet.
Ett exempel på detta motstånd mot mungigan i Norrland återspeglas i Matilda Roos novell Dödshaugen från 1907: ”Det blef nu en stor andlig rörelse inom socknen, en rörelse som ännu i dag lefver i folkets minne som en förunderlig pingstdagstid. Likt en väldig våg gick väckelsen öfver hela trakten, likt en flamma spred sig den heliga anden från by till by, från stuga till stuga. Superiet minskades, Tore Knutson fick allt färre och färre besök på gästgifvaregården, ungdomen slutade upp att besöka gillen och dansnöjen, och i stugor, där man förut hört vresiga ord eller lättsinnigt gyckel på Guds dag, där satt far och läste högt ur bibeln, och då sabbatskvällen sänkte sig öfver jorden, var det icke längre fiolens och mungigans toner som störde dess frid, utan andäktiga hjärtan sjöngo jublande om en helgdagskväll med ännu djupare och fullkomligare frid.”
På andra håll, utanför väckelserörelsen, var motståndet mot mungigan inte lika starkt. Frida Jansson, född 1883, från Rönnängs församling i Göeborg, meddelar exempelvis: ”Vi hade en mungiga. Den spelade en av mina bröder så bra på. Till den sjöng vi mycket och ofta. Det hände ofta att andra från ön kom hem till oss på kvällarna, och vi sjöng. Vi sjöng psalmer, som vi kunde och religiösa sånger.” (Lunds Kyrkohistoriska Arkiv. LUKA 1 *084148 Rönnäng). Däremot berättar Karl Olsson, född 1896, från Hjärtnums socken, att ”Barnen hade mungiga. Men det passade inte med sådant till psalmsång. Det stödde inte riktigt sången.” (Lunds Kyrkohistoriska Arkiv. LUKA 1 *082165 Hjärtnum).
Under 1800-talet och fram i början av 1900-talet spelades det till dans på mungiga, tidvis i brist på andra instrument. I etnologiska uppteckningar framkommer denna speltradition emellanåt, men då ofta i förbifarten, i samband med redogörelsen för de allmänna dansnöjena. Exempelvis berättar Enok Tapper att mungigan var vanlig vid danstillställningarna i Älvkarlebytrakten under början av 1900-talet. Ungdomen samlades vid en loge eller dansbana och samlade in spelmanspengar till musikern (ULMA 23355. Jämförbart med ULMA 10800 där mungiga anges som ett vanligt brukat instrument i Västergötland). En viss Kalle i Leby (Läby i Uppland?) ska exempelvis ha varit duktig på att spela mungiga, liksom förtjust i att dricka kaffe och äta mat, enligt Tapper (ULMA 27198). Även en viss Luffar Lasse ska ha cyklat runt och spelat mungiga dit han kom (ULMA 27198).
Även Erik Eriksson i Söderbykarl i Uppland bekräftar bruket av mungigan till dansmusik: ”Traktens spelmanstradition var vanligt att lite var kunde spela sång eller dansstycken vanligast på handklaver, mungiga eller på näver, lövblad och kam. Detta för eget husbehov med fötterna, och någon sång. Dessutom fanns skickligare dragspelsmän bland pojkar i vissa byar, som tingades vid extra finare dansanordning som namnsdagsdans eller lysningsdans. Vid bröllop då påtingades storspelmän, som det var mera ont om, blott i en och annan socken eller inom häradet.” (Nordiska museet EU 19815).
Bland nybyggarna i Vilhelmina verkar mungigan också ha varit välbekant: ”Ett ganska säreget instrument var den s.k. ”munharpan” som kallades även ”Näckens harpa” och ”Hin ondes järnfiol”. Detta instrument gjordes av järn med en fjäder av stål. Erik Johansson i Stonäs och Lars Pålsson i Massliden gjorde sig sådana musikinstrument.” (ULMA 21019). I dessa fall verkar mungigorna ha varit lokalt tillverkade. Lars Pålsson (1819–1884), som bosatte sig som nybyggare vid Marsfjället med sin familj 1856 figurerar även i Bernhard Nordhs historiska romaner I Marsfjällets skugga, Fjällfolk, och Undan Frostpiskan.
Att mungigan intog en plats bland nybyggarna kom även att avspeglas i ett skönlitterärt verk av Alfhild Agrell, En lappbok från 1919, där mungigan framställs som ett bekant instrument: ”Den, som slank in oftast, var skolmästaren med sin stämgaffel för att »höra om hon hade röst», men det fick han aldrig höra, han var som luft för henne. Och så skulle han roa henne med något som heter »mungiga» och som Nejla vet kan låta som riktig himlamusik, men han kunde inte alls utan gjorde sådana gringrimaser att barnen nästan skrattade sig sjuka, vilket var en triumf, efter våra barn ju nästan aldrig skratta.”
Även i Halland ska mungigan ha förekommit i danssammanhang. Karolina Andersson, född 1864 i Harplinge socken, Halmstads härad, Halland, berättar att ”De musikinstrument man använt här i bygden vid gillen och tillställningar ha varit handklaver samt fiol, vart för sig eller tillsamman. Någon enstaka gång kunde flöjt också förekomma. Någon gång kunde flöjt eller trumma tillkomma [till dragspel och fiol], ibland kanske mungiga. Gick det mycket enkelt till, till, exempelvis ibland dans vid ett vägskäl, kunde det hända att man i brist på riktig spelman och spel dansade till mungigans toner, många av det manliga släktet hade lärt sig något att spela detta instrument.” (Nordiska museets etnologiska undersökningar: EU 21317). Även Alfred Jönsson, född 1870 i Lindome, Halland, uppger att mungigan var vanlig i området: ”Övriga instrument som användes voro mungiga, flöjt och psalmodikon.” (Nordiska museet EU 19717).
Mungigan spelades till dans även i Västergötland, enligt Anna Stenvall, Alingsås, född 1864: ”Då sattes det långbänkar runt ’stuga’ och så dansades det efter handklaver, klarinetter, mungiga och någon enda gång efter fiol.” (Nordiska museet EU 4637). Samt i Småland enligt Emma Österlund, Kulltorp, född 1862: ”För övrigt var det mest klarinett och handklaver samt mungiga. Fiol var mindre vanligt i trakten.” (Nordiska museet EU 19057).
Även i Hälsingland återfinns mungigan i liknande sammanhang, enligt uppgifter från spelmännen Näs Erik Olsson, Ovanåker, född 1876, och Johan Orinder, Norredsbyn, född 1877: ”Mungiga har förekommit, ävensom gitarr, mandolin, psalmodikon och på senare tid handklaver. Fiolen var dock huvudinstrumentet. De övriga voro relativt sällsynta.” (Nordiska museet EU 23320). Även Harald Persson och P.A. Vallman från Färila bekräftar detta: ”I denna trakt har man spelat fiol, mungiga, psalmodikon, gitarr och handklaver.” (Nordiska museet EU 23875).
Från Bohuslän kommer liknande uppgifter, vilket Karl G. Larsson, Solberga socken, berättar: ”Mest för nöjes skull har ungdom spelat flöjt och mungiga men någon egentlig vördnad eller något beröm har sådan musikalisk underhållning ej rönt bland allmogen.” (Nordiska museet EU 20555). Johan Mjölner, Fjällbacke, räknar likaså upp mungigan som ett bekant inslag bland traktens instrument: ”Instrument: fiol, horn, lur, mungiga trumpet, gitarr, mandolin, psalmodikon (brukades i den tidens skola), dragspel samt blåsning på kammar och lergök.” (Nordiska museet EU 25386).
Från Skåne finns omnämnanden av mungigan som ett vanligt instrument. Emil Jönsson, född 1861 i Väsby, nämner: ”De instrument som i våra trakter mest använts, var fiol, flöjt, klarinett, handklaver, mungiga i gamla tider. Men sedan sextetter begyntes med godtemplare och frälsningsarmén, så blev ju horn, orgel, piano, och gitarr införda i alla hem, snart sagt. Några kunde blåsa ’barkbit’, och några kunde hålla fiolen på ryggen och spela dansmelodier därvid, ja till och med själv dansa med detsamma.” (Nordiska museet EU 26601). Vidare berättar Hugo Forsberg, född 1874, från Akarp: ”Under fritiden begagnades ofta tillfällen att bese närmaste städer, Malmö och Lund under helgdagarna. Annars njöts nog behövlig vila efter det rätt så ansträngande arbetet. Var någon musikalisk intresserad och kunde spela dragspel, munharpa etc. användes detta ofta, så att man t.o.m. kunde ta sig en sväng om. Gårdens kvinnliga tjänare kunde vid sådana tillfällen göra en lov till Bet-kasernen.” (Nordiska museet EU 22425).
Från Södra Ny i Värmland finns en uppgift som av sammanhanget får anses något osäker, då den skulle kunna syfta på munspelet, men likväl skulle kunna omtala mungigan som ett vanligt instrument. Gustav Melin, Slättnål, född 1825 och Axel Andersson, Hällby, född 1870 berättar: ”Mungiga fanns på 1880-talet men de voro små och dåliga. På 1890-talet blev dessa mera trakterade. Då höll man en god munspelare bättre än en dragspelare.”
Under en intervju med etnologen Märta Ramsten från Svenskt visarkiv meddelar även fiolspelmannen Rune Danielsson från Tranås att han sett en mungigespelare på en marknad vid Trehörna, ”Trönamarken”, i sin ungdom (Svenskt visarkiv acc.nr SVA BA 0787). Marknaden upphörde runt 1930, så Rune fick antagligen uppleva en av de sista aktiva mungigespelarna för sin tid.
Likaså berättar sångaren Carl-Erik Hartman för etnologen Ville Roempke från Svenskt visarkiv att han mött den ambulerande predikanten Springar-Lasse i Bergslagen, som spelade mungiga (Svenskt visarkiv acc.nr SVA BA 0805). Men det är oklart hur skicklig Springar-Lasse var på att spela, för Carl-Erik minns mest att det ”surrade på” och lät om honom. Även Gunnar Persson, från Finnmossen i Värmland, berättar om Springar-Lasses mungigespel i Nordiska museets etnologiska undersökningar: ”Så fanns ock ’Springarlasse’ jag hörde ej något annat namn på honom. Han hade sitt hemvist i Nora socken, men hans musikresor sträckte sig genom Järnboås och Hjulsjö socknar. Han spelte ’mungiga’. En böjd stålfjäder vars ena ände stacks i munnen och sedan klämtade han med handen på mungigans andra ände och åstadkom på så sätt något sorts ljud. Han ville jämt ha pengar för sitt spel, fick han 10 öre plumpade han rätt länge på ’gigan’, men fick han endast 1:öre så slog han bara 2 slag på sitt konstifika instrument, och sade sedan, något för något, och intet för intet, varefter han avlägsnade sig.” (Nordiska museet EU 33053). Gunnar Persson ger även prov på hur namnet mungiga (liksom munharpa, och kanske även munspel), kom att användas för flera olika instrument som spelas med munnen. Persson är ju uppenbart bekant med mungigan (av stål) som framgår ovan, men använder ändå samma namn för ett instrument av näver vid ett annat tillfälle: ”Vidare i musikens värld hade nävern en stark plats, där den gjordes som bekant de romantiska näverlurarna, dessutom gjordes lockpipor och mungigor med stämband av näver.” (Nordiska museet EU 36853).
Enders Lars Larsson född 1858 i Östra Utsjö, Malung, verkar vara bekant med instrumentet, även i danssammanhang, men återger främst dess användning bland statare i Södermanland: ”Här på orten har man ju naturligtvis ingen kännedom alls, om statare, när inga sådana har funnits. Men jag har af min gamla sagesman lyckats erhålla några derför att han, som gårdfarihandlare har besökt sådana trakter. Huvudsakligaste Södermanland. Det som nu beskrives härrör sig från 1882. Således 56 år sedan.” … ”De hade aldrig egna fäster utom möjligtvis männen togo sig ett supkalas då och då. Inget umgänge knappt med varandra. Spelmän fanns som spelade dragspel, mungiga. Någon enda hade psalmmodikon. Statarna deltogo inte i gårdens fester.” (Nordiska museet EU 12130). Vidare bekräftar Sofi Johansson, född 1864, från Julita, mungigans användning i Södermanland: ”Mina pojkar hade ’munharpor’ och litet blåsinstrument, som de fick av löjtnanten. Det var en statarpojke som hade dragspel, så vi kunde få dansa i vårt kök ibland efter hans spel. Vi sjöng och hade trevligt, det var våra nöjen.” (Nordiska museet EU 31856).
Att mungigan förekom i olika musikaliska sammanhang i Södermanland framkommer också av Johanna Lundström, född 1864, från Vingåker. Hon berättar att kringvandrande gesäller brukade spela mungiga i Vingåkerstrakten: ”Sång var mycket brukligt till arbete, samt te gå efter men jag hörde aldrig dom sjunga som gick landsvägen men jag hörde dom spela, när di kom uti skogen på somrarna, det var fin musik, ibland klarinett, flöjt, eller munharpa.” (Nordiska museet EU 22535). Hon berättar vidare att även på marknader var mungigan ett vanligt inslag, sannolikt som en vanlig försäljningsvara: ”Nöjen på marken [marknaden]: karusel, posintiv, skutbana, sirkus, ormar, jettar, musik [på] fiol, klaver, munharpa, vissångare samt sånger, mördare och dem di skutit i vaxs, allt visas för pengar, tittskåp, spå sig…” (Nordiska museet EU 35558). Likaså vid Åsens marknad i Vingåker: ”Åsens marknad. Byte. Rengna. Odensbacken, Höstmarken i midten av september den kallades mest kritermarknaden för då fanns mesta djuren å då såldes å köptes slacktdjuren, då kom mycket smålandsstutar [från] herrgårdar och bönder sålde sina gamla oxar till slackt, sen köpte di av torparna som di kört med ett år, sen köpte di smålandsstutar. Det var en marknad i midten av aprill den het vårmarken, det fans inte så mycke djur då. Marknaden med djur var Hagsta backe, börgade opp om kyrka. Utmed kyrkmuren och vid landsvägen hade trädgårdmestarna sina bord, der stod gummor med en tunna enbärsdricka som di sålde kvarter för tio öre, sen var det småkramshandlare, midt för grinden till kyrkan stod vangnar till salo, på båda sidor om vägen från kyrka ned till Nyköpingsån var bord med all slags handel: karameller, vetebröd, laver, munharpor, skutbanor, samt glas, kopparslagare, stenkärlshandlare, posentivspelare, fiolspelare, klaverspelare. 1934 sluta marknaden vid Åsen, och alla stånden togs bort, två dagar var det marken, men det börgade på markandsafton te selja och köpa, så två och en halv dag pågick marken, marknadsafton och marknadsdagen var det bara djur.I hemmen gjordes i ordning maseck i skrinet som anvendes på resor till städerna för alla som hade tjenare skulle, ha fritt den dagen, å äta ur skrinet der var även brenvin så venner kunde bjudas, hemma var di mindre barnen å någon gammal, åt marken ville både unga och gamla det var ett ordspråk åt körka då ärkär ja inte men åt marken ska ja äm ja ska krypä dit. Barn i skolåldern och eldre fick gå åt marken di som var hemma fick marknadsgåva en lergöl eller en liten munharpa, eller ett dockhuve.” (Nordiska museet EU 35558).
Även från Västmanland finns uppgifter om mungigespel, enligt P. O. Andersson, Nora: ”En riktig matsäck var medskickad för kvarnresan; så spelades kort, musik utfördes på fiol, handklaver, flöjt, klarinett, lergök, munspel och munharpa.” (Nordiska Museet EU 559). Även i Närke fanns spelmän som höll mungigan högt i kurs. Ingrid Nilsson, från Hidingebro, berättar om en spelman och klockmakare vid namn Klinglund som spelade fiol och mungiga vid bröllopen: ”Klinglund var musikalisk och spelade såväl fiol som ett instrument vilket kallas ’mynnagiga’, likt en sinka hölls i munnen och fingrades på en fjäder av stål. Han gick före många brudföljen och spelade ibland fiol och ibland mynnagiga.” (Nordiska museet EU 10022).
Mungigans popularitet följde i viss mån med sin tid. Vid sekelskiftet kunde man beställa mungigor via postorder, och instrumentet var en populär present till män. Axel Bernhard Leffler, född 1891, från Avesta berättar: ”Var det kvinnor som skulle ihågkommas kunde man på orderlistan få anteckna en Brosch, Nipperdosa. Luktvatten. Strumpor. Vantar. Näsdukar. Hårnålar. Strumpstickor. Vykortsalbum. Dukar, gratulationskort. Skulle kvinnorna uppvakta sina män fick man anteckna på ordern: Rakknivar. Rakborste. Raktvål. Mungigor. Snusnäsdukar. Mässingkam. Hängslen. Svångrem. Skråbockansikten.” (Nordiska museet EU 50409).
Även de etnografiska föremålssamlingarna på muséer runt om i landet vittnar om att mungigan var relativt vanligt förekommande under 1800-talet, men förde en snabbt tynande tillvaro under 1900-talets början. Efter 1920-talet finns det ytterst få exemplar förvärvade.
Mungigetraditionen dog dock aldrig ut helt förrän under 1900-talet. Liksom övriga folkmusikinstrument överlevde den nykterhetsrörelsens förföljelse. Även smidet av mungiga i Sverige fortsatte sannolikt in på 1900-talet, men dog snart ut helt och det finns idag ingen levande tradition med smide av mungigor i Sverige.
Den enda kända inspelningen av mungiga från traditionstiden i Sverige gjordes under en spelmansstämma på Skansen 1920 då Gustav Svalberg (1861–1947) från Eskilstuna dokumenterades på fonograf av etnografen Yngve Laurell. Laurell var själv folkmusiker, upplärd på gehör av lokala spelmän i hemtraktens Rångedala i Västergötland. Han hade lärt sig använda fonograf för musikinspelningar av den framstående musiketnografen Erich von Hornbostel i Berlin; och valde efter hemkomsten från ett etnografiskt fältarbete i den australiska övärlden att på eget initiativ och på egen bekostnad att spela in svenska spelmän. Framförallt spelade Laurell in spelmän som var på tillfälligt besök i Stockholm, företrädesvis när de var inbjudna till Skansen för att spela. Även under riksspelmansstämman 1920 närvarade Laurell och passade på att spela in deltagarna.
Med Gustav Svalberg spelades Vingåkersvalsen och två polskor från Västmanland in och finns nu tillgängliga på CD:n Musica Sveciæ. Äldre svenska spelmän (Caprice Records CAP21604, 1999. Originalet förvarad hos Svenskt visarkiv acc.nr SVA BB 4337). Svalberg var född 12 april 1861 i Bergs socken i Västmanland. Han var till yrket maskinreparatör på metallbruken och hade arbetat på 27 olika bruk innan han bosatte sig i Eskilstuna, där han ansåg sig höra hemma, och arbetade på metallbruket där. Han var känd som en stark karl. Svalberg var mycket ansedd som mungigevirtuos i trakten och under flera säsonger bjöds han in av Skansen för att spela. Han fick bland annat göra uppträdanden på Skansen under ett par veckors tid, efter riksspelmansstämman, samt under nästkommande år. Under dessa pass kunde han få spela 3–4 timmar per dag i Bollnässtugan eller Älvrosgården. Vid dessa framträdanden spelade han iklädd Vingåkersdräkt (Åhlén 1971:117). ”Mungiga eller munharpa, ett ej förut på Skansen hört instrument, trakterades av metallarbetaren Gustav Svalberg från Eskilstuna, 29/8–12/9, och tilldrog sig berättigat intresse från publikens sida” berättas i Nordiska muséets katalog Fataburen för år 1920 (Keyland 1922:25; Bohman 1979:51, 53). Det finns ett fotografi av Svalberg när han iklädd Vingåkersdräkt spelar mungiga, antagligen på Skansen. Mungigan han spelar på är av en smal modell, med rund ram. Tungan ser ut att vara relativt bred. Hela mungigan är relativt stor, uppskattningsvis runt 8–10 cm lång.
1922 deltog Svalberg även på en spelmansstämma i Malmköping. Strax efter detta grundades också Södermanlands Spelmansförbund (1925), och Svalberg bidrog sannolikt till ett visst intresse för mungigan inom förbundet, för inför arrangerandet av en spelmanstävling i Julita 1927 efterfrågades bland annat just mungigespelare i uppropet. Huruvida någon av de 30–40 spelmän anmälde sig till tävlingen spelade mungiga är okänt. Som en parentes kan nämnas att man under samma tid anordnade tävlingar (kappleikar) i Norge där mungigan var ett av instrumenten som förekom (Morken 2020).
En annan mungigespelare som kan nämnas i sammanhanget är Hugo-Pelle Pettersson (1892–1967). Han föddes in i en musicerande familj och kom med tiden att intressera sig allt mer för den lokala folkmusiken och den sörmländska kulturhistorien i allmänhet. Liksom Gustav Svalberg var han bosatt i Eskilstuna och det kan inte uteslutas att han själv hade kontakt med, eller lärde sig spela av Svalberg, då han också var verksam inom Södermanlands spelmansförbund. Han började dock spela mungiga sent i livet och det är därför troligare att mungigeintresset växte fram som en del av nyfikenheten för lokalhistorien, varigenom Svalberg säkert kan ha utgjort inspiration. Hugo-Pelle spelade i första hand fiol och gitarr, men uppmärksammas i en tidningsartikel 1957 också för sitt mungigespel (Kinander 1957). I Södermanlands Spelmansförbunds arkiv finns fem låtar inspelade där Hugo-Pelle spelar mungiga (ssf_insp_357; ssf_insp_360; ssf_insp_363). Inspelningarna skedde runt på 1960-talet. Det framgår tydligt av inspelningarna med Hugo-Pelle att han spelar på en mungiga av ganska dålig kvalitet. Även speltekniskt skiljer han sig tydligt från Gustav Svalberg; Hugo-Pelle använder inte tekniken med stängd strupe alls i vissa låtar, utan detta verkar vara en kunskap som dött ut i Sverige vid denna tid. Hugo-Pelle använder i princip bara de öppna tonerna i skalan. En liknande utveckling kan man se i Norge, där inspelningar från 1960-talet påvisar en tydlig förändring i traditionen vad gäller spelteknik (Røine 2024). En del låtar har han lärt efter Gustav Svalberg (i tradition, eller kanske troligare, genom de tidiga inspelningarna) och i dessa låtar har han intressant nog en helt annan spelteknik. I dessa låtar spelar han med samma karaktäristiska spetsiga ”Y-ljudsform” på munnen som Svalberg använder på inspelningarna, och tenderar att använda en stängd strupe i en helt annan omfattning. Han har även en ganska fri tolkning av melodierna som Svalberg spelar, vilket ytterligare talar för att han inte lärt sig dem av Svalberg själv, utan genom den ganska skrapiga inspelningen från 1920.
Fiolspelmannen Carl Gustav Axelsson (1892–1975) omnämns i Svenska Låtar: Södermanland del 1, ha spelat ”munharpa” i sin ungdom, innan han övergick till fiolen. I senare intervjuer, anger dock Axelsson själv att han spelade munspel (Södermanlands spelmansförbunds samlingar, ssf_insp_016). Antagligen spelade han därför inte mungiga, utan just munspel, då han genom sitt tidiga engagemang i Södermanlands spelmansförbund torde ha kommit i kontakt med mungigespelaren Gustav Svalberg och varit noga med skillnaden mellan dessa instrument.
… och återkomst
Under första halvan av 1900-talet verkar mungigan ha varit på utdöende i Sverige. Enstaka spelmän finns dokumenterade från denna tid, men endast tre låtar finns inspelade, när Gustav Svalberg spelade på Skansen 1920. Någon levande tradition har inte heller överlevt. En person som tidigt kom att intressera sig för mungigan, relativt kort efter traditionens utdöende var Herman Heintze i Jordholmen, Skåne. I en intervju med Olof Forsén och Qvitt Holmgren från Svenskt visarkiv 1951 berättar han om mungigans kontinentala historia och om sina egna idéer om instrumentet (Svenskt visarkiv acc.nr SVA BB 5326). Han ger även prov på sina egna musikaliska försök på instrumentet, dock utan märkbar koppling till den äldre speltraditionen. Någon levande tradition fanns inte kvar när Heintze började spela och han uppger att han heller inte har hört någon mungigemusik sedan dess. Sin första mungiga bytte han till sig av en kamrat, när han gick ”i andra klass i skolan”. Att mungigor fanns i omlopp i Sverige under hela 1900-talet bekräftas även av ett tidningsreportage i Steyrer Zeitung (1950:11), som behandlar mungigetillverkningen i Molln i Österrike. Av tillverkningen går 90 procent på export, framförallt till Sydafrika, men även resten av världen (Otruba 1986:93). I Europa nämns just Sverige som ett av de största uppköpsområdena, vilket torde ge en bild av att många av de tillgängliga instrumenten i landet under denna tid torde ha varit tillverkade i Österrike.
Mungigan fick ett nytt och oväntat uppsving i Sverige under 1960-talet. När Ingmar Bergman regisserade sin film Jungfrukällan 1960 önskade han en ljudbild som skapade en medeltida stämning. För detta valde han mungigan. Kort därefter väcktes intresset för mungigan även i något bredare lager. Musikgruppen Trio me’ Bumba använde mungiga i vid inspelningen av Spel-Olles Gånglåt 1963 och hamnade med denna låt på Svensktoppen i trettio veckor (mungigan används här endast som en spännande ljudeffekt i låtens början: https://www.youtube.com/watch?v=WqzzWBUtaSM). I samband med detta kom mungigan att bli ytterst populär och intresset för detta ”lite udda” instrument kom att bli stort. De mungigor som fanns att tillgå vid denna tid var främst en billigare variant av österrikiska mungigor från Molln, som producerades i stor skala men som sällan var tonstämda eller välanpassade för melodispel. Mungigan kom därför att främst användas för ljudeffekter eller som perkussion i musikaliska sammanhang. Möjligen har bristen på dokumentation av det äldre melodispelet och den äldre traditionens utdöende medverkat till att intresset för melodispel på mungiga inte väcktes under 1960-talets intressevåg och mungigetrend i Sverige (Runberg 1996:23).
Under samma tid skedde en motsvarande mungigevåg i Norge (och flera andra länder i Europa). Genom att mungigan förekom i norska TV-program kom intresset för mungigan att väckas även här. Även i Norge kom de importerade österrikiska mungigorna att dominera utbudet, men den lokala smidestraditionen dog aldrig riktigt ut. Genom aktiva räddningsinsatser kom smidestraditionen att överleva och de norska mungigorna blev än mer efterfrågade genom att den norske kulturministern Hallgrim Berg, själv en duktig mungigespelare, framträdde på mungiga i offentliga sammanhang. I Norge fanns också ett större dokumenterat material av den, även där, nära utdöende folkmusiktraditionen, vilket gav en skjuts åt de musiker som intresserade sig för traditionellt mungigespel. Sannolikt har tillgången till dokumentation och äldre inspelningar av mungigetraditionen i Norge varit en grundförutsättning för den höga status som instrumentet fick under de efterföljande årtiondena.
I Sverige drog mungigevågen över ganska snabbt. Mellan 1970–1974 hölls SM i ”mungigning” i Junsele, under ledning av bl.a. Gunnar Erkner, vilket torde visa på mungigans intensiva, men kortvariga uppsving. Arrangemanget verkar ha genomsyrats av en humoristisk och snarast ironisk underton; själva arrangemanget skapades som ett närmast ideellt finansierat ”jippo” för att skapa uppmärksamhet och locka fler besökare till den mer påkostade och ”seriösa” satsningen Musik- och konstveckan i Junsele. Mungigearrangemanget kritiserades till och med för att ”dra ett löjets skimmer” över resten av Musik- och konstveckan. Som musikaliskt fenomen ansågs det vara ”av ringa betydelse” av lokalkommittén. Rikskonserter, som stod som arrangör för det hela, tillsammans med Musikmuséet, besvarade även kritiken med att mungigeinslaget var ”något helt skilt från veckans egentliga syfte”, vilket var att erbjuda ett kulturutbud ”av seriös karaktär och hög kvalitet” (Hallberg & Lundberg 1971:9). Mästerskapet i Junsele fick stort genomslag i media och de första två årens mästare, Birgitta Ridderstedt, blev inbjuden att medverka i radio- och TV-program som Våra favoriter och Allsköns musik. Rikskonserter instiftade en egen sektion, Sällskapet Munviga Mungigare (SMM) som programgrupp för arrangemanget, varigenom diplom och den ”Gyllene Gigan” tilldelades vinnarna i tävlingen. Även två EP-skivor gavs ut av SMM, med inspelningar av tävlingens vinnare (Repotage: Expo Norr RIKS EPRP 2).
Sven-Erik Johansson från Göteborg skrev 1973-1974 ett orkesterarrangemang i tre satser för orkester och två mungigor, Munogram + Giga I-II, vilka framfördes i samband med mästerskapet, vilket kan tyda på att man ändå hade en viss ambition att använda mungigan som seriöst instrument. Även Hans Olevik från Härjedalen skrev och framförde 1972-1973 ett verk, Myskoxar, skrivet för mungiga (Sundsvalls tidning 22/7 1973).
Uppmärksamheten och intresset för mungigan gjorde att de exemplar som såldes på plats i Junsele snabbt sålde slut. Den lokala mekaniska verkstaden med Tore Själander i spetsen tog då initiativ att börja tillverka mungigor på plats i Junsele. Modellen skulle vara inspirerad av ett exemplar i Musikmuséets samlingar (Geijerstam 1970). Huruvida denna ambition blev verklighet, utöver den mungiga som han smidde åt sig själv, eller hur många eller hur länge denna tillverkning pågick är oklart.
1974 flyttade arrangemanget och mästerskapet till Musik vid Ljusnan, sannolikt på grund av den kritik som lokalt riktades mot att tävlingen tog (för) stor plats, inte minst i media, vilket medförde att dess ”oseriösa” karaktär spillde över och skymde Musik- och konstveckan i Junseles egentliga syfte. Trots den stora medieuppmärksamheten verkar SM i mungigning alltså ha behållit det humoristiska, och kanske lite jönsiga fokus som arrangemanget sprungit ur. Detta visar att mungigan som instrument trots dess popularitet och uppmärksamhet behöll sin karaktärisering och kulturella värdering som (i första hand?) ett simpelt semi-instrument.
1976 genomfördes arrangemanget för sista gången, fortfarande som en del av Musik vid Ljusnan. Gunnar Erkner (”Nol-Erk”) avgick efter 1975 som konferencier och konstnärlig ledare för projektet, efterträdd av Hans Olevik, varvid engagemanget verkar ha sjunkit och hela mästerskapet lades ned.
Även i Södertälje anordnades det tävlingar i mungigespel, vilket Länstidningen Södertälje berättar om 1970: ”I sommar hölls SM i mungigespel i Junsele. En flicka från Dalarna som bl a spelade Gärdebylåten segrade. […] På Täljedagen som anordnas av Södertälje Sportklubb den 30 augusti blir det final i mungigespel. Provspelningar för uttagning till finalen pågår för närvarande. Täljedagen är tänkt att bli hela familjens stora fest.” (Länstidningen Södertälje torsdagen 20 augusti 1970).
Det exceptionella intresset för mungigan svalnade under mitten av 1970-talet, men enstaka musikgrupper fortsatte att använda instrumentet och utveckla scenen. Bandet Folk och rackare gjorde stort intryck på den svenska folkmusikscenen från 1970-talets början. Bandet gjorde de medeltida balladerna kända inom folkmusikscenen och använde då mungigan som ackompanjemang. Mungigan har sedan dess fortsatt att förekomma sporadiskt inom svensk folkmusik, ofta som ett ”annorlunda” inslag i en komposition, eller som rytminstrument. Mer sällan har mungigan fått stå för sig själv, som melodiinstrument, med vissa undantag. 1960-talets mungigevåg gjorde att mungigan på nytt blev allmänt känd och spridd i Sverige. Men den allmänna bilden av mungigan i detta skede var att instrumentet utgjorde ett simpelt ljudredskap, mer av en leksak, eller rolig pryl, än ett verkligt musikinstrument. Mungigans karaktär av att vara instrumentvärldens narr kom att befästas under denna fas.
Intresset för att utforska och återuppliva äldre musikinstrument tog fart under 1970–1980-talen i Sverige. Denna trend medförde att även mungigan togs i förnyat bruk. Musiker som Per Furå och Styrbjörn Bergelt intresserade sig i linje med detta för melodispel på mungiga. Även i tidiga ljudrekonstruktioner med förhistoriska instrument kom mungigan att figurera, som exempelvis på LPn Fornnordiska klanger, under ledning av Cajsa Lund 1984 (Fornnordiska klanger/The Sounds of Prehistoric Scandinavia, LP 1984, nr Musica Sveciae 101; CD 1991, nr Musica Sveciae CD 101 (se https://www.youtube.com/watch?v=loq3Vcqqk4U). I detta sammanhang utforskades dock endast mungigans ljudskapande funktion, snarare än dess möjlighet till melodispel. Furå och Bergelt representerar i förhållande till detta ett annat experimenterande, där mungigan återigen användes för exempelvis spel till dans i folkmusiksammanhang.
I samma anda har Per Runberg intresserat sig för det rena melodi- och låtspelet på mungiga. Det var även genom honom som jag själv kom i kontakt med utövandet av svensk folkmusik på mungiga, och har sedan dess varit en aktiv utövare. Även Anders Norudde bör nämnas i detta sammanhang, då han genom mungigespel i gruppen Hedningarna har bidragit till att väcka intresset för låtspel på mungiga inom folkmusikkretsar.
Även den norske musikern Terje Isungset har bidragit till mungigespelets spridning i folkmusikens Sverige genom sin medverkan i gruppen Groupa. Det svenska låtspelet på mungiga har varit, och är, synnerligen inspirerat av den norska traditionen. Det begränsade dokumenterade äldre ljudmaterialet har hänvisat den intresserade folkmusikern till det norska materialet för rekonstruktion av speltekniker och jämförelser.
Mungigan idag
Den bild av mungigan som är allmänt spridd idag är i första hand att det utgör ett medeltida instrument. Detta är nu förvisso sant, men mindre känt är att dess storhetstid sträcker sig fram i 1800-tal. En annan spridd uppfattning om instrumentet är att det är ett folkligt, simpelt och nästan lite löjligt instrument. Mungigan är helt enkelt tacksam att göra sig rolig över. Den kan lätt få fungera som representant för simpla instrument, som inte anses vara ”riktiga” instrument. Ett talande exempel är det populära programmet Så mycket bättre i TV4, där deltagarna under säsong 13 får ”lära sig den ädla konsten att spela mungiga”. Just uttrycket den ädla konsten ska i detta sammanhang förstås som ironiskt, och syftar alltså på mungigan som just ett simpelt och lite barnsligt instrument. Instrumentet placeras även i en medeltida miljö vid Visbys ringmur. Ett än tydligare exempel på denna kulturella kodning av instrumentet utgör ett radioinslag i Sveriges Radio Morgonpasset i P3 9 maj 2017 (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/887900?programid=2024&fbclid=IwAR1rOJglL-CbgZLenenbmZterytr_x65PxgycjW3wxHkbyRweGXOnB2E2KM). Här raljeras till viss del över mungigan, visserligen i ett lättsamt program. En liknelse görs exempelvis med banjospelaren i filmen Den sista färden (eng. Deliverance) i regi av John Boorman. Ett annat exempel kan ses i en konsertrecension i Expressen 1 september 2012 (Hägred 2012; https://www.expressen.se/noje/hagred-cohen-spelar-skjortan-av-de-flesta/). Recensenten förvånas där över att Leonard Cohen lyckas trollbinda sin publik ”om han så bara spelar mungiga”. Ett annat exempel är en recension av Melodifestivalen 2022 av Aftonbladets Markus Larsson 10 maj: ”Ukraina hade kunnat vinna med en mungiga i lustig hatt” (https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/a/z7Kxn9/eurovision-song-contest-2022-ukraina-forhandsfavorit). Förutom att förknippas med ”en lustig hatt” får mungigan här klä rollen av just ett jönsigt semi-instrument.
Denna bild av mungigan som simpel och lite löjlig följs samtidigt ofta åt av en uppfattning av instrumentet, eller snarare dess ljud, som något förunderligt. Mungigan framstår inte bara som en Dummerjöns, utan en joker, nästan som något mystiskt. Mungigans ensartade ljud med bordun och övertoner, i kombination med dess perkussiva egenskaper gör att ljudbilden lätt kan få en likhet med snabb elektronisk dansmusik. Det simplaste och folkligaste av instrument blir plötsligt likt dess mest moderna och elektroniska motsvarighet. Detta är ett annat subkulturellt sammanhang där mungigan har fått en förnyad roll på olika håll i (väst-)världen, där trancemusik spelas på mungiga som huvudinstrument, oftast i kombination med ett bakomliggande beat eller samplad ljudmatta. I detta sammanhang förekommer mungigan mig veterligen (ännu) inte alls på svenskt område.
På folkmusikscenen idag förekommer mungigan sparsamt. Melodispelet är fortfarande sällsynt, men inte helt obefintligt. Instrumentet associeras då ofta med Norge och med dansen halling. Möjligen kan vi idag se ett svagt växande intresse för mungigan även inom svensk folkmusik. Ny mediateknik gör att inspirationen från den mer utbredda norska mungigescenen, i kombination med en globaliserad marknad som förenklar tillgången till tonstämda mungigor, troligen spelar en stor roll i detta.
Nyandligheten och mungigan
I och med internetrevolutionen har den globala marknaden nått Sverige och utbudet av mungigor har aldrig varit större. Samtidigt som övriga världen kommer oss närmare kommer troligen även en ny associationsbana att knytas till mungigan i Sverige på sikt. I samband med att praktiker som yoga och meditation har blivit stort i Väst har även mungigan kommit att börja tillskrivas nya egenskaper, i den nya holistiska andlighetens efterföljd. Idag erbjuds det exempelvis organiserad mungigemeditation i Ukraina, där deltagare kan gå kurser i mungigespel som en terapiform (https://www.facebook.com/andrew.kozak.14/posts/1421898294865224). Den som söker kan snabbt finna ut att det finns gott om Youtube-videos och kompositioner med mungigespel som meditationsmusik (Se exempelvis http://mcdonald.de/jews-harp-vargan-trance-trance-music-for-deep-meditation/).
Även i Sverige kan man se exempel på denna användning av mungigan. I första hand är det då mungigans ljudbild som förknippas med välgörande egenskaper. I Göteborg erbjöds i september 2018 terapi som utgör ett tydligt exempel på denna nya association och användning av mungigan (https://m.facebook.com/events/tempelriddareorden/healing-sound-meditation-en-magisk-upplevelse/2049638398683442/). I detta fall baserades terapin på föreställningen om ”healing sound”. I informationen till evenemanget beskrivs detta som en uppfattning om att allt omkring oss är energi som vibrerar i olika frekvenser. Varje organ, mentalt tillstånd och chakra har sin egna frekvens. Genom att utsätta sig för vissa specifika frekvenser kan man då stimulera ett visst chakra, i syfte att närma sig sitt ”högre syfte”, ”fokusera energi” för sitt välmående och ”transformera” kroppen. I Malmö erbjöds liknande terapi under mars 2017 (http://babelmalmo.se/scen/170306/). Idag erbjuds även terapi och en utbildning, Sound Healing, av företaget Pilgrimage Healing Academy, där mungigespel ingår som en komponent (https://www.pilgrimage.se/utbildning?fbclid=IwAR0i7aOpoWEfE5JG5zOavlaIVAMjQcxTYmaC_zVcrPcqlQUuBPIKQAtkrRA). Detta torde för övrigt vara den enda regelbundna utbildning i mungigespel som förekommer i Sverige idag. Terapin baseras på att mungigans ljudbild, dess bordun och övertoner, liksom andra övertons- och idiofona instrument, anses ha en förmåga att underlätta för kroppen att slappna av och hjärnan att ”svänga” i alfa- och thetavågor (en slags oscillerande hjärnvågsmönster som uppstår vid REM-sömn, djup meditation och yrvaket tillstånd). Mungigan används som ett av flera redskap för att nå djup meditation, i detta fall i terapeutiskt syfte.
Detta är ett utslag av ett internationellt fenomen. Frambringandet av ”healing sound” genom mungigan förekom exempelvis även vid festivalen New Healing i Tyskland 2019 (https://www.newhealing.de/) och Luminate Festival i Nya Zeeland 2022. Festivaler som dessa har ofta ett internationellt deltagande, vilket gör att den nyandliga kopplingen inte gärna kan avgränsas geografiskt, utan bör ses i åtminstone ett pan-europeiskt, eller hellre globalt västerländskt perspektiv.
Under senare år har det även vuxit fram en annan kommersiell aspekt av mungigans nyandliga förhållande. Mungigor säljs som ett ”schamanistiskt” instrument och med olika egenskaper som passar för meditation. Detta speglar ett annat sätt att tala om mungigans trollbindande och meditativa kraft som inte har funnits tidigare i Skandinavien. Detta knyter även an till en globaliserad nyschamanism, där afrikanska ursprungsbefolkningar förs samman med sibirisk schamanism och västerländsk nyandlighet i försäljningen av instrumenten (se exempelvis https://www.amazon.com/Jaw-Harp-Bushmen-developed-Hungarian/dp/B0771RGXLV eller https://www.amazon.com/Jews-Harp-P-Potkin-wooden-Shaman/dp/B017NGQWA0?ref_=Oct_s9_apbd_oup_hd_bw_boEiR&pf_rd_r=H1MDAG03MQD4ZYQKVWW5&pf_rd_p=a4907e63-27f0-5c30-a6d3-15964dd8ee32&pf_rd_s=merchandised-search-11&pf_rd_t=BROWSE&pf_rd_i=11972971 eller https://www.amazon.com/Progressive-Shamanic-Set-Trance-protective/dp/B076X3X17H). Denna nya andliga aspekt av mungigan har dock en väl anpassad grogrund i den befintliga uppfattningen av mungigan. Idén kring mungigan som ”schamaninstrument” har smält samman med befintliga idéer om det uråldriga, naturliga och folkliga i Europa. Någon kan säkert ha inspirerats av den sibiriska traditionen redan tidigt i Sverige, men det har vuxit fram en ny syn på och association till instrumentet under senare tid.
Mungigan uppfattas, inte bara i Sverige, som ett gammalt instrument, och i någon mån fortfarande i kontakt med det ursprungliga, det naturnära och möjligen en idealiserad forntid (ett tidigt exempel på detta är Per Henrik Lings drama Den heliga Birgitta där en fornnordisk scen i mellanakten gestaltas genom att skådespelarna ska vara ”klädda i gammal nordisk drägt, åtföljda af Musikanter med säckpipor, mungigor, trummor, m.m.”). Denna framväxande koppling till nyandlighet, eller holistisk andlighet och meditationstekniker är en ny strömning inom mungigans kulturhistoria. Ingela Palmquist, VD för Pilgrimage Healing Academy, har spontant börjat använda mungigan som ett av de ”urinstrument” som brukas i terapin, utifrån sin egen upplevelse av instrumentet, medan man i andra sammanhang sannolikt kan ha inspirerats av sibiriska minoriteters traditionella användning av mungigan i rituella sammanhang för att nå trans och förändrade sinnestillstånd. Under 2000-talet, sannolikt, har denna nya koppling mellan meditation och mungigan spridits till Västeuropa. Exempelvis festivalen Ancient Trance, med mungigan i fokus, startade 2007 i Tyskland. Exakt vad som ringar in denna nya trend är svårt att avgöra. Den nyandliga religiositeten präglas av brist på övergripande organisation. Det är i den bemärkelsen inte en religiös rörelse, utan en samling av olika influenser som samexisterar och samverkar inom en gemensam ram. Inom denna ryms en perennialistisk idé om att det finns en kärna av sanning i alla religioner, samt en mystik idé om att inhemska, icke-västerländska traditionella religioner står i en närmare kontakt med en kosmisk makt eller harmoni.
Nyandligheten har i vissa fall även slutit sig samman med olika former av nyhedendom, där man vänder sig till den inhemska förkristna religionen för inspiration, snarare än till utomeuropeiska religioner. I Norden har nyschamanismen i linje med detta till viss del knutit an till modern asatro. Detta har sedan smält samman med äldre lager av folklore, liksom romantiska idéer om det rurala eller naturnära folkliga. 1800-talets nationalromantiska eldsjälar tog inte fasta på mungigan och den då ännu levande speltraditionen, utan vurmade hellre för andra folkliga instrument; men den neonationalistiska och -romantiska rörelsen i modern tid har funnit intresse i instrumentet. Samfundet Forn Sed i Sverige ger på sin hemsida musiktips som passar för utövandet av den moderna asatron (https://www.samfundetfornsed.se/resurser/musiktips-43656844). I dessa musiktips florerar mungigan till och från, det tydligaste exemplet utgör möjligen bandet Nytt Land, vars musik beskrivs som schamanistisk. Sångtexterna kretsar kring fornnordisk religion. I dessa sammanhang utgör visserligen inte mungigan soloinstrument, eller det främsta instrumentet i sättningen, utan används snarast för att skapa en ljudkuliss. Men även denna användning speglar en rådande uppfattning av instrumentet och de nya sammanhang som det förekommer i. Bandet Wardruna har varit starkt stilbildande inom denna subgenre, men användningen av mungigan anknyter även till en större trend att ta in mungigan vid skapandet av musik som anknyter till en äldre nationell historia. Exempelvis det populära mongoliska bandet The Hu kan anses spegla denna trend.
Under 1960-talets svenska mungigevåg fick mungigan ett uppsving i Sverige och det blev allmänt populärt att plonka på mungiga. Mungigan fick i och med detta också en befäst karaktär av att vara ett folkligt, urtida instrument (medeltidsinstrumentet framför andra) och samtidigt bilden av att vara lite jönsigt eller barnsligt. Denna bild av mungigan har sedan levt vidare och är allmänt spridd idag. Troligen slog dock inte den nyandliga användningen av mungigan rot under denna 60-talsvåg, även om en viss lek med tanken på det trolska och det magiska kan skönjas i uppfattningen av instrumentet även i detta skede. I Lars Westmans artikel 1964 i tidskriften Musikern ges ett fullgott exempel på just denna lek med tanken. Exempelvis upplever författaren att folk blir betagna och nästan lite galna av att höra hans mungigespel, och efter avslutat värv följer två kvinnor efter honom, likt trollbundna av instrumentets kraft (Westman 1964). Instrumentets speciella ljud har möjligen också bidragit till att det tillskrivs magiska och mystika egenskaper oberoende av den sibiriska kopplingen.
I mötet med nyandligheten lyfts mungigans historiska koppling till schamanistiska ritualtraditioner tidvis fram. Den historiska kopplingen medför i dessa sammanhang ett legitimerande, och förankrande för den nyandliga användningen. Den nyandliga användningen av mungigan innebär främst ett sätt att komma i rätt sinnesstämning, för att uppleva nuet, känna att man är i kontakt med universum, och med historien och urtiden (hör exempelvis http://uendelig.xyz/podcast/u089-munnharpen-gjest-thomas-alexander-skog/). Mungigespelet fungerar i detta visserligen mer likt en stilla skogspromenad än som ett redskap för att bli besatt av hjälpandar. Den moderna andliga användningen av mungigan fokuserar i detta, helt i linje med nyandligheten i stort, på att individen ska nå egen sinnesfrid, utveckla sig själv och nå sin fulla potential. På detta sätt kan vi se hur nya influenser sammanfogas med en befintlig grund och skapar ett nytt kapitel i mungigans historia.
Referenser och vidare läsning
Opublicerat material:
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), acc. nr. 23355; 10800; 27198; 27198; 21019.
Lunds Folkminnesarkiv, acc. nr. 4640; 8059.
Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv (LUKA), acc. nr. 1:084148 Rönnäng; 1:082165 Hjärtnum.
Musik- och konstveckan i Junsele. Studier i och aspekter på en svensk kulturfestival. Praktikuppsats Ht 1971. Rikskonserter.
Nordiska muséets etnologiska undersökningar (EU), acc. nr. 21317; 20555.
Svenskt visarkiv (SVA), acc. nr. BA 0787; BA 0805; BB 4337.
Tryckta källor:
Agrell, Alfhild. 1919. En lappbok. Stockholm: Fahlcrantz & Co.
Ahlbom, Mathilda. 1864. Dagsländor. Samlade af författarinnan till ”Såpbubblorna”. I. När lyckans sol går ned. Stockholm: Bonnier.
Ahnfeldt, Arvid. 1877. Bellmanska sällskapet. Humoresker och silhuetter. Stockholm: Seligman.
Alcott, Louisa May. 1972. Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden. Fortsättning och slut på Unga qvinnor. En tafla ur lifvet i hemmet af Louisa M. Alcott, förf. till ”En krona bland flickor”. Öfversättning från engelska. Med en originalteckning. Stockholm: Bonnier
Almqvist, Carl Jonas Love. 2013 [1842] Samlade Verk 17. Ordbok öfver svenska språket i dess närvarande skick. Texten redigerad och kommenterad av Sven-Göran Malmgren, red. Malmgren, Sven-Göran. Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet.
Andersson, Gunnar. 1900. Skolresorna 1899. Svenska Turistföreningens årsskrift för år 1900. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Angered Strandberg, Hilma. 1912. Hemma. Roman i tre delar. Stockholm. Bonnier.
Atterbom, Per Daniel Amadeus. 1992 [1810]. Rimmarbandet. En satirisk pjäs. Med inledning och kommentarer. Utgiven av Louise Vinge. Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet.
Atterbom, Per Daniel Amadeus. 1858. Fågel Blå. Sagospel. Örebro: Lindh.
Backman, Sigrid. 1919. Ålandsjungfrun. Helsingfors: Schildt.
Bellman, Carl Michael. 1790. Fredmans epistlar. Utg. av Lars Aronsson et al. Digital utgåva inom Projekt Runeberg.
Bellman, Carl Michael. 1791. Fredmans sånger. Utg. av Lars Aronsson et al. Digital utgåva inom Projekt Runeberg.
Bellman, Carl Michael. 1870. Fredmans testamente. Stockholm: Bonniers.
Bellman, Carl Michael. 1999. Hwad Behagas? Carl Michael Bellmans skrifter. Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet, XVIII. Hwad behagas? Brev och skrivelser. Utgiven av Stålmarck, Torkel. Stockholm: Bellmanssällskapet.
Berg, Wilhelm. 1894. Wilhelm Kruse. En tidsbild. Göteborg: Wettergren & Kerber.
Berger, Sven. 1977. Mungiga. Sohlmans musiklexikon. Band 4, red. Åstrand, Hans. Stockholm: Sohlmans förlag, 598.
Björling, Gunnar. 1930. Kiri-ra! Helsingfors: Författarens förlag, Akademiska bokhandeln i distribution. A.-B. F. Tilgmanns tryckeri.
Blanche, August. 1889 [1863]. August Blanche. Samlade arbeten. Berättelser, 1, Bilder ur verkligheten, D. 1, Hyrkuskens berättelser. Illustrerad av Jenny Nyström och Georg Stoopendal. Sjätte upplagan. Stockholm: Bonniers.
Blomberg, Harry. 1917. Sjöfolk och färdemän. Dikter. Stockholm: Bonnier.
Bohman, Stefan. 1979. Folkmusiken på Skansen. Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm: Nordiska Museet, 35–68.
Bolander, Sophie. 1862. Johan Gyllenstjerna eller Kärlek och politik. Romantiserade skildringar från Fredrik den I:s tid af S–e–der. Stockholm: Bonnier.
Bonsdorff, Carl von. 1842. Nyen och Nyenskans. Historisk skildring. Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Helsingfors: Suomen Tiedeseura.
Bursell, Bernhard Salomon. 1862. Tillfällighets-sånger, för enskilda vänner utgifna af B. S. B. Jönköping: O. F. Bergman.
Carlberg, Frigga. 1918. För rättfärdighets skull. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Cederblad, Albert. 1884. Göteborg : Skisserade skildringar af Sveriges andra stad… Göteborg: D. F. Bonniers.
Comenius, Johan Amos. 1631. Janua lingvarum reserata aurea Cum Suetica Versione et Indice.
Dahlgren, F. A. 1914–1916. Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket från och med 1500-talets andra årtionde. Lund: Gleerup.
Dencker, Nils. 1935. Nutida sörmländsk folkmusiktradition. Sörmlandsbygden, 107—117.
Ehrnrooth, Adelaïde. 1881. Hvardagslifvets skuggor och dagrar. Helsingfors: Holm.
Elfwendahl, Magnus. 1994. Pechlin. UV Uppsala. Rapport 1994:66. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
af Enehjelm, Alexis. 1918. En romantiker och en operasångare. Ogräsrabatten. Helsingfors: Fundament.
Engdahl, Axel. 1912. Ord och visor. Göteborg: Förlagsaktiebolaget Västra Sverige.
Engström, Albert. 1945. Läsebok för svenska folket. Stockholm: Bonniers.
Engström, Albert. 1946. Ur mina memoarer och annat. Stockholm: Bonniers.
Falck, Waldemar. 1974. Ett medeltida musikinstrument i Visby. Gotländskt Arkiv 46, 67–72.
Falkman, Alma. 1934. Några minnen, om rådman August Robert Falkman och hans föräldrar, upptecknade av Alma Falkman. Malmös fornminnesförenings årsskrift 1934, 28–40.
Faxneld, Per. 2020. Det ockulta sekelskiftet. Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Stockholm: Volante.
Flammarion, Camille. 1910 (1889). Urania. Stockholm: Nordiska förlaget.
Fox, Leonard. 1988. The Jew’s Harp. A comprehensive anthology. Selected, edited and translated by Leonard Fox. Lewisburg: Bucknell University Press.
Keyland, Nils. 1922. Fataburen. Redogörelse för Nordiska museets utveckling och förvaltning år 1920. Stockholm: Norstedt
Frölund, Per, et al. 2017. Kungsgården i Gamla Uppsala. Hall, hantverk och hus från yngre järnålder och medeltid. Arkeologerna. Statens historiska museer. Rapport 2017:27, bilagedel.
af Geijerstam, Gustaf. 1887. Tills vidare. Berättelser. Stockholm: Bonnier.
Geijerstam, Eva. 1970. Junsele fylls av mungigor under musikveckan. Dagens nyheter 1970-07-27, 8.
Granath, Wilhelm. 1897. Adelsjunkern och mjölnarflickan. Historisk roman från Johan III:s och Sigismunds tid. Stockholm: E.W. Sundqvist.
Gregorius, Fredrik. 2008. Modern asatro. Att konstruera etnisk och kulturell identitet. Lund: Lunds Universitet.
Gumælius, Gustaf Wilhelm. 1858. Engelbrekt. Sånger. Örebro: Lindh.
Gödecke, P. A. 1871. Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling, red. Carl von Bergen. Stockholm: Becker, 309–353.
Hallberg, Ola & Lundberg, Camilla. 1971. Musik- och konstveckan i Junsele. Studier i och aspekter på en svensk kulturfestival. Praktikuppsats Ht 1971. Rikskonserter.
von Heidenstam, Verner. 1995 [1892]. Hans Alienus. Stockholm: Atlantis.
von Heidenstam, Verner. 1895. Decembersaga. Dikter. Stockholm, Bonnier.
von Heidenstam, Verner. 1895. Jairi dotter. Dikter. Stockholm, Bonnier.
von Heidenstam, Verner. 1904. Skogen susar. Berättelser och sagor. Stockholm: Bonnier.
Hessel, Theodore Axel. 1909. Farbror Slokums memoarer (skildringar ur värkligheten) upptecknade av honom själv. Minneapolis: tryckt på eget förlag.
Hjärne, Urban. 1683. Den lille wattuprofwaren: hwarigenom de rätta och hälsosamma suurbrunnar ifrån falska eller gemena jernwatn, som här och där i wårt K. fädernesland finnas, igenkännes och åthskillies. Stockholm.
von Hofsten, Johanna Christina. 1886. Tredje samlingen af barnhistorier berättade af J. C. von Hofsten. Med original-illustrationer af Jenny Nyström. Stockholm: Lamm.
Holtz, Anton. 1915. Ett pennskaft som piga. Av bonn i Taninge. Stockholm: Åhlén & Åkerlund.
Hägred, Per. 2012. Recension. Cohen spelar skjortan av de flesta. Expressen 2012-09-01.
Johnsson, John. 1888. Godt humör. Skizzer och studier. Första samlingen. Stockholm: R. Gustafsson.
Jolin, Johan. 1869. Affällingarne. Stockholm: Rudolf Wall.
Karlfeldt, Erik Axel. 1895. Vildmarks- och kärleksvisor. Stockholm: Seligmann.
Kerfstedt, Amanda. 1908. Bland fält och ängar. Berättelse för barn och ungdom. Stockholm: Gebers.
Kerner, Justinius. 1829. Die Seherin von Prevorst. Eröffnungen über das innere Leben des Menschen und über das Hereinragen einer Geisterwelt in die unsere. Stuttgart: Cotta.
Keyland, Nils. Allmogemusik. Fataburen 1920.
Kinander, Harald (Aldo). 1957. Eskilstuna-spelman virtuos på mungiga. Folket 1957-10-26.
Kjellström, Birgit. 1980. ”Harpor, lurar, nyckelgijgor… kärngar, drängiar, bönder, pijgor”. Om folkliga instrument. Jan Ling et al. (red.). Folkmusikboken. Stockholm: Prisma, 158–211.
Koch, Martin. 1911. Ellen. En liten historia. Stockholm: Bonniers.
Kolltveit, Gjermund. 1996. Munnharpas tidlige historie i Skandinavia. En studie i et arkeologisk materiale. Rauland: Norsk folkemusikklag.
Kolltveit, Gjermund. 2006. Jew’s Harps in European Archaeology. Oxford: Archaeopress.
Kolltveit, Gjermund. 2009. The Jew’s Harp in Western Europe. Trade, communication, and innovation, 1150–1500. Yearbook for Traditional Music 41, 42–61.
Larmer, Brook. 2020. Mysterious Carvings and Evidence of Human Sacrifice Uncovered in Ancient City. Discoveries at the sprawling site have archaeologists rethinking the roots of Chinese civilization. National Geographic 2020:8.
Levertin, Oscar Ivar. 1909. Samlade skrifter. Stockholm: Bonniers.
Lindahl, Karin, et al. 2017. Järnföremål – Rapporter från Acta Konserverings Centrum AB. Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala. Arkeologerna. Statens historiska museer. Rapport 2017:1_18.
Lindgren, Adolf (red.). 1883. Gratismusik. Svensk Musiktidning 24, 188.
Ling, Per Henrik. 1861. Samlade arbeten. Stockholm: Bonniers.
Ling, Jan. 1980. ”Upp, bröder, kring bildningens fana”. Om folkmusikens historia och ideologi. Folkmusikboken. Stockholm: Prisma, 11–43.
Lund, Cajsa. 1981. The Archaeomusicology of Scandinavia. World Archaeology 12, 246–265.
Lund, Cajsa. 1984/1987. Fornnordiska klanger. Musica Sveciae MS101. Stockholm: Musica Sveciae.
Lundin, Claes. 1895. Tidsbilder ur Stockholmslifvet. Stockholm: Beckmans förlag.
Lundin, Claes & Strindberg, August. 1976 [1882]. Gamla Stockholm. Fjärde upplagan. Stockholm: Gidlunds.
Lundqvist, Pia. 2005. Gårdsfarihandeln. Smuggling och ett sofistikerat system för inhemsk varuspridning. Företagsminnen 2005:2, 22–23.
Lönnkvist, Bo. 1978. Finländskt herrgårdsliv. En etnologisk studie över Karsby gård i Tenala ca 1800–1970. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland.
Max. 1900. Addy. En svensk jägare i kampen mot indianer. Stockholm: Hansen.
Morgan, Deidre. 2018. Cracking the code. Recordings, transmission, players, and smiths in the Norwegian munnharpe revival. Ethnomusicology Forum 27, 184–212.
Morken, John Ole. 2020. ”Ypperleg, men ingi premie”. Folkemusikk 4/2020.
Månsson, Fabian. 1916. Rättfärdiggörelsen genom tron. Skildringar från den frikyrkliga rörelsens genombrott. Andra delen. Stockholm: Tidens förlag.
Nelson, Johannes Frederik. 1883. Vårdkasen. Historisk berättelse från Karl XII:s tid af Ekkis. Stockholm: Lamm.
Nicander, Karl August. 1834. Minnen från Södern. Efter en Resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien, af Karl August Nicander. Örebro: Lindh.
Nordström, Ludvig. 1909. Borgare. Stockholm: Bonnier.
Nordström, Ludvig. 1930. Tomas Lack och hans familj. Stockholm: Bonniers.
Nyberg, Julia Christina (Euphrosyne). 1932. Jungfrun i det gröna. Samlade dikter af Euphrosyne. Andra delen. Örebro: N. M. Lindh.
Nyblom, Helena. 1907. Helena Nybloms sagor. Stockholm: Bonniers.
Oterdahl, Jeanna. 1938. Vårdträdet. Uppsala: Lindbladh.
Otruba, Gustav. 1986. Die Maultrommeln und ihre Erzeugung zu Molln. Von der Zunft zur Werkgenossenschaft. Oberösterreichische Heimatsblätter 40:1, 59–94.
Oxenstierna, Axel. 1637. Rikskansleren Axel, Oxenstiernas skrifter och brefvexling. Utgifna av Kungl. Vitterhets, historie och antikvitets akademien. Band 11. Stockholm: Norstedt.
Palmblad, Vilhelm, Fredrik. 1847. Aurora Königsmark och hennes slägt. Tidsbilder ur sjuttonde och adertonde århundradet. Tredje Delen. Örebro: N. M. Lindhs boktryckeri.
Pinello, Nils Henrik. 1875. Små berättelser och tidsbilder af Kapten Puff. IV. Åbo: G. W. Wilén & Co.
Reenstierna, Märta Helena. 1946. Årstadagboken. Av Märta Helena Reenstierna. Journaler från åren 1793–1839 utgivna genom Sigurd Erixon, Arvid Stålhane, Sigurd Wallin. Urval och förklaringar av Gunnar Broman. Del I. 1793–1812. Stockholm: Generalstabens litografiska anstalts förlag.
Roos, Matilda. 1907. Dödshaugen. Berättelse från Norrland af Matilda Roos. Ungdomsvännen. Illustrerad tidsskrift för hemmen, 1907, 350–353.
Rudbeck, Olof d.ä. 1947 [1677–1702]. Olaus Rudbecks Atlantica. Svenska originaltexten. På uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven. Tredje delen. Stockholm: Almqvist & Wicksell.
Runberg, Per. 1996. Mungigan i Sverige. Uppsats (C) i etnologi vid Uppsala universitet. Etnologiska institutionen.
Runeberg, Johan Ludvig. 1832. Elgskyttarne. Nio sånger. Helsingfors: Frenckell.
Runelid, Effe. 1977. Dalsland och det litterära livet. [Utan tryckort.]: Carl Zakariasson, ED.
Rydbeck, Monica. 1968. Maultrommeln in Funden aus dem Schwedischen Mittelalter. Res mediaevales. Ragnar Blomqvist Kal. Mai. MCMLXVIII oblata, red. A. W. Mårtensson. Lund: Kulturhistoriska museet, 252–261.
Røine, Anders Erik. 2024. Rytmiske strukturer i norsk slåttemusikk. En sammenliknende studie av ansatspraksis på munnharpe, tralling, langeleik og hardingfele. Rauland: Universitetet i Sørøst-Norge.
Salminen, Sally. 1936. Katrina. Helsingfors: Holger Schildts förlag.
Samzelius, Hugo. 1899. Fänriksår. Svenska bilder. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
Schroderus, Erik. 1640. Johannis Amos Comenii Vpläste gyllene tungomåls dör: eller alle språks och wettskapers örtegårdh. Thet är: En geenstijgh, til at lära thet latiniske, sampt hwart och itt språk, tillijka medh alla wettskapers och konsters fundamenter. Stockholm: Käyser.
Schröderstierna, Samuel. 1925 [1759]. Berättelser över de finare järn-, stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754–1759. Utg. Av Gösta Malmborg. Stockholm: Generalstabens litografiska anstalt.
Schultze L. 1845. Kort Berättelse, om Myr-Ugnar eller så kallade Bläster-Värk, uti Östra och Västra Dahle-Orterne brukelige. Jernkontorets Annaler 1845, 4–32.
Sevåg, Reidar. 1973. Det gjallar og det læt. Frå skremme- og lokkereidskapar til folkelege blåsinstrument. Oslo. Det Norske Samlaget.
Skandia. 1834. Historisk Blick öfver den Svenska Näringsflitens Uteckling. Skandia. Tidskrift för Vetenskap och Konst. Andra bandet. Uppsala: Palmblad & co.
Sterner, Björn. 1970. Bygdeknallar och stadsköpmän. En krönika om Sjuhäradsbygdens gårdfarihandel. Stockholm: LT.
Sternwall, Sigurd. 1931. Sjöman Linus äventyr. En knippa sjöskrönor. Stockholm: Bonnier.
Stiernhielm, Georg. 1649. Then fångne Cupido. Ballet. Som then Högborne Stormächtige Drottning H. K. M:tz Frw-Moder til ähra Danszas på Stockholms Slott Den 1. dagh i November Månad. Stockholm: Heinrich Keyser.
Stiernhielm, Georg. 1668 [1651]. Den triumferande Parnassus. Parnassus Triumphans. Ballet. Then Stormächtigste Swea Drottning Christinæ Til ähra och Tienst vti Högförnäme Princer och Princessers, Herrers och Fruers bijwist, i store Spel-Salen på Stockholms Slott. Til en frögdefull Ny-Åhrs Ingång Danszat. Den 1. Januarij Anni Novi 1651. Musæ Suethizantes, Thet är Sång-Gudinnor/ Nu först lärande Dichta och Spela på Swenska/ Tedde i någre små Werk och Dichter/ som på andra Sijden förmäles Cum Privilegio. Stockholm: Sahl. Georg Hantsch.
Strindberg, August. 1880–1881. Markus Larsson advokat. I Vårbrytningen. Stockholm: Bonniers.
Strindberg, August. 1999 [1887–1888]. En dåres försvarstal. August Strindbergs Samlade Verk 25. Nationalupplaga. Stockholm: Norstedts.
Strindberg, August. 1892. Inferno. Stockholm: Bonniers.
Strindberg, August. 1988 [1910]. Tal till svenska nationen. Samlade Verk. Nationalupplaga. 68. Tal till svenska nationen. Folkstaten. Religiös renässans. Tsarens kurir, red. Meidal, Björn. Stockholm: Norstedts
Strindberg, August. 1914. Hemsöborna. Folkkomedi i fyra akter. Samlade skrifter. D. 25, Komedier och enaktare. Stockholm: Bonniers.
Ström, Fredrik. 1903. Folket i Simlångsdalen. Stockholm: Bonnier.
Ström, Fredrik. 1930. Kata Dalströms liv, öden och äventyr i kampen mot herremakten. Stockholm: Tiden.
Ström, Fredrik. 1926. Svenskarna i sina ordspråk jämte sju tusen svenska ordspråk om Gud och djävulen, mannen, kvinnan och kärleken, livet och döden, glädjen och sorgen, ämbeten och yrken etc. Illustrerad av Ossian Elgström. Stockholm: Bonnier.
Sturzen-Becker, Oscar Patric. 1855. Tvenne vändpunkter. Göteborg: D. F. Bonnier.
Suits, Juhan. 2007. The Pärnu Type of Wedged Jew’s Harp. Quest for historical sources and manufacturing techniques. Masteruppsats i traditionskunskap. Telemark högskola. Institutionen för folkkultur, Rauland.
Taube, Evert. 1952. Jag kommer av ett brusand’ hav. Barndomsminnen från Vinga och Göteborg på Oscar II:s tid. Stockholm: Bonnier.
Tavaststierna, Karl August. 1897. Laureatus. Epopé i Tretton Sånger, jämte en samling efterlämnade lyriska dikter. Stockholm: Bonnier.
Thedens, Hans-Hinrich. 2011. ”Munnharpebølgen” Rekonstruksjon og innovasjon i gjennopplivelsen av et tradisjonelt instrument. Mangfold og vidsyn. En musikkvitenskapelig antologi til Ola Kai Ledang ved fylte 70 år. Jonsson, Leif Sigvard (red.). Trondheim: Tapir Akademisk Forlag, 267–282.
Thomasson, Pehr. 1854. Vallgossen och inspektoren. Berättelse. Helsingborg: Ewerlöf.
Thomasson, Pehr. 1858. Tio pennritningar. Jönköping: Strehlert och Comp.
Thomasson, Pehr. 1876. En välsignad julklapp. Pennteckningar av Pehr Thomasson. I: Bilder ur folklifvet. Nya pennteckningar. Innehåll: Carl XI som hästhandlare, En välsignad julklapp och En spökhistoria, alla af Pehr Thomasson. Ett nattstycke från skären, Vid Helsjön och En hjelte, alla af Klas Ryberg (Ejnar). Kongl. sektern af Knut Knutsson. Stockholm: Forsete, 43–52.
Thorild, Thomas. 1934 [1783]. Den nya Granskaren 1783 (17:18). Samlade skrifter av Thomas Thorild. Andra delen. Prosaskrifter 1784–1790. Svenska Vitterhetssamfundet. Utgiven av Stellan Arvidsson. Stockholm: Bonnier.
Tidström, Anders. 1754 [1954]. Anders Tidströms resa genom Dalarna 1754. Med utförlig kommentar, red. Ingemar Thunander & Sigurd Wallin. Falun: Falu nya boktryckeri.
Topelius, Zacharias. 1881. Vinterqvällar. Andra Cykeln. Noveller, skildringar, sägner. Första delen. Stockholm: Bonnier.
af Trolle, Henrik. 1872. Bilder från skolan och lifvet. Tecknade af H. af Trolle. Förf. till ”Sjöofficeren,” ”Kapten Thomas Darell,” ”Svenska flottans minnen,” ”Ångkorvetten Gefles expedition” m. fl. Lund: Lindstedt.
Twain, Mark. 1884. The Adventures of Huckleberry Finn. London: Chatto & Windus.
Twain, Mark. 1942 [1884]. Huckleberry Finns äventyr. Översatt av Sven Barthel. Stockholm: Bonnier.
Ulfsdotter, Johanna & Welinder, Stig. 2007. Musik på ett småbruk i Skogen. Torpens arkeologi, red. Stig Welinder. Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 201–212.
Verne, Jules. 1873. En flytande stad. Översatt av Robert Bachman. Stockholm: Hugo Petterson förlag.
Virdung, Sebastian. 2012 [1511]. Musica getuscht und angezogen. Utg. av Michael Furter. München: Bayerska statsbiblioteket.
Volle, Martin. 1978. Folkemusikk. Bygdebok for Årdal. Andra bandet. Årdalstangen: Sogelaget.
Werner, Hildegard. 1886. Mungigan. Svensk Musiktidning 6, 131–132.
Westman, Lars. 1964. Mungigan. Ett bortglömt folkinstrument. Musikern 11.
Wranér, Henrik. 1889. Brokiga bilder från skånska slätten förr och nu af Henrik Wranér. Förf. till »Stuesnack och stätteslams» m. fl. Stockholm: J. Seligmann.
Wranér, Henrik. 1912. Från stugor och gårdar. Svenska folklifsbilder. Chicago: The Swedish Publishing Company.
Wright, Michael. 2000. The Jew’s Harp, the Fool of Instruments. A personal view. The Living Tradition Magazine.
Wright, Michael. 2005. The Search for the Origins of the Jew’s Harp. The Silk Road Foundation Newsletter 2:2. Wright, Michael. 2015. The Jews-Harp in Britain and Ireland. Farnham: Ashgate.
Wright, Michael. 2015. The Jews-Harp in Britain and Ireland. Farnham: Ashgate.
Åhlén, Carl-Gunnar. 1971. Hummel och mungiga. Två unika folkmusikdokument på fonograf. Svensk tidskrift för musikforskning 53, 115–117.
Mungiga.com 