Mungigan har ett säreget ljud, det kommer man aldrig ifrån. Den metalliska klangen och den ständiga bordunen i kombination med att melodin spelas med övertonerna gör att ovana lyssnare ofta har svårt att urskilja melodin. Detta är givetvis en tillvänjningsfråga. Ett virvlande dansgolv brukar kunna hänga på ändå, med stort fokus på rytmen i första hand. Vissa låtar har ett tonspann som gör de lämpade för att spelas på mungiga, medan andra låtar däremot passar sämre för att spelas på mungiga och då kan behöva modifieras utifrån mungigans egenskaper. Jag brukar benämna detta som att man översätter en låt till mungiga, eller tolkar den på mungiga. Här har jag samlat lite tankar kring vad jag brukar tänka på när jag spelar svensk folkmusik på mungiga.
När jag ska översätta en låt till mungiga brukar jag i möjligaste mån följa den struktur som låten har avseende rytmik, metrik och fraseringar. I vissa fall inser jag dock att vissa inslag, som bindningar eller andra detaljer som låter snygga när låten spelas på fiol inte kommer till rätta på mungigan. Det kan exempelvis röra sig om att flera bindningar ligger intill varandra, vilket på mungigan skapar en metrisk otydlighet. På mungigan är slagen på fjädern det moment som går ut tydligast till åhöraren. Dessa brukar som grundmönster hamna på taktslagen, men vid bindningar kan slagen komma att förskjutas. Bindningar förutsätter att flera toner spelas utan att särskiljas med slag eller andning, vilket kan göra att rytmen då kan uppfattas som flytande och otydlig. I mitt eget spel har jag då ibland valt att flytta bindningen, eller stycka upp den för att behålla svänget i låten. Även bindningar som ligger mellan taktslagen kan behöva modifieras för att anpassa låten till mungigespelet. I möjligaste mån brukar jag försöka behålla den karaktär som låten ”ursprungligen” haft när jag modifierar den, men ibland tolkar jag om dem utifrån mitt eget stilideal.
Många folkmusik-fiollåtar är uppbyggda på ett sätt som växlar tonalt centrum. Melodin i låtens två repriser kan exempelvis följa ungefär samma mönster, det är i princip samma melodi, kanske med någon smärre variation, men den ligger olika i tonhöjd. Melodin centrerar sig kring olika toner som utgångspunkt. Detta kan skapa problem om de ska spelas på mungiga. Mungigans tonomfång är inte lika stort som fiolens och många låtar ryms helt enkelt inte inom mungigans spelbara oktav. Man tvingas då antingen avstå låten (eller delar av den), eller modifiera den, för att få den att passa mungigan. Ett sätt att ta sig an låten är att spela den ena, eller i vissa fall båda, repriserna i kvinten istället för grundtonen. Man sänker exempelvis en melodislinga så att melodin landar på mungigans kvint (nr 12) istället för grundton (nr 16). I vissa fall kan man behålla låtens karaktär och personlighet även med detta ingrepp, men i andra fall blir låten märklig och får hellre lämnas därhän.
Den svenska mungigetraditionen är mycket bristfälligt dokumenterad, men i Norge finns ett betydligt större material av inspelade mungigespelare och mungigelåtar. Den norska mungigetraditionen är som mest dokumenterad från hardingfeleområdena i södra och västra delarna av landet. Från dessa områden finns låtar nedtecknade under benämningen Munnharpeslått ‘mungigelåt’. Dessa finns ibland dokumenterade på mungiga, ibland på hardingfela, tidvis som två versioner av samma låt. Detta visar på hur låtar har skapats för mungiga, och sedan har översatts till hardingfela. I andra fall har hardingfelelåtar översatts till mungiga. När låtarna har översatts mellan instrumenten har de också modifierats för att passa det nya instrumentet, och sedan traderats vidare som en del inom denna repertoar. På samma sätt kan man förhålla sig till den svenska folkmusiktraditionen när man spelar mungiga. Vissa låtar lämpar sig inte alls för mungiga, andra kan behöva modifieras för att passa instrumentet. Med all respekt för originalversionen och fioltraditionen kan låtar anpassas och justeras för att bli en del av en ny mungigetradition.
Det enda traditionella mungigespel som finns dokumenterat med ljud är tre inspelningar med Gustav Svalberg från Eskilstuna på Skansen 1920. Här spelar han två polskor från Västmanland och Vingåkersvalsen. Likt den norska mungigetraditionen har Gustav Svalberg anpassat och tolkat låtarna till mungigan som instrument. Med inspiration från dessa håll brukar jag ta mig an att tolka svenska folkmusiklåtar på mungiga.
Här har jag samlat några exempellåtar där jag har tolkat svenska folkmusiklåtar till mungiga. Jag ber om ursäkt för ljudkvaliteten, men håll tillgodo.
Vi drack och dansa. Denna polska från Särna spelar jag här på en mungiga av Yevhen Svatovsky stämd i D. För den som vill lyssna och jämföra med en fiolversion av låten finns den bland annat med på skivan Särnalåtar. Grovt och grant med Skår Arvid Olsson och Per Olof Moll. Jag har dragit upp tempot något, eftersom jag tycker det passar bättre till dansen.
Pingpongbollen. En välkänd polska från Malung. Även denna polska spelar jag på en mungiga av Yevhen, stämd i A. Låten är ofta spelad på fiol och finns exempelvis inspelad av Kalle och Anders Almlöf på skivan Malungslek.
Gammelhurven från Särna. En hurv är en särskild låttyp, en slags polska. Denna spelar jag på en giga stämd i lågt A. Jag har inspirerats av Anders Roséns version av låten på skivan Hurv! Låtar från Särna. Låten har där en lågmäld, murrig karaktär och drar mycket över takterna. Taktslagen markeras inte alltid som man är van vid. På fiol kan detta uttryckas på ett mer intrikat sätt, där stråkföringen kan binda över taktslagen. På mungiga kommer slaget på mungigans tunga alltid att bli den tydligaste markeringen, vilket gör att en del av mystiken försvinner.
Polska efter tobaksspinnaren. En polska efter tobaksspinnaren Abrams Erik Eriksson i Nås. Denna låt spelar jag på en mungiga av Alexandr Dernovoi, stämd i A. Jag har utgått ifrån en fiolversionen av låten med Jonas Åkerlund. Jag har ändrat om i bindningarna en del gentemot fiolversionen, för att bättre ta tillvara mungigans egenskaper och kunna leka med betoningar i rytmiken.
Nökterlåten. Polska efter spelmannen Adolf Lång. En värmländsk polska med ganska enkel melodi som ryms inom mungigans tonspann. Jag spelar den här på en mungiga stämd i A.
Springlek efter Troskari Per, Malung. Springlek är en lite egen låt- och danstyp, en slags polska. Här spelar jag låten på en mungiga av Simen Roheim Iversen stämd i E. Tonarten har jag valt för att den ger en härlig skärpa samtidigt som den är tillräckligt mullrande för att fylla ut ljudbilden, traditionellt går låten i D. Låten finns utgiven på flera håll spelad på enbart fiol, samt på fiol tillsammans med mungiga på skivan En urkraft i rörelse med Klas & Andreas.
Lars Linkerifot. Denna polska från Särna har en ganska enkel melodi och kan därför kanske passa som inspiration för den som vill börja spela mungiga. Jag spelar den på en mungiga stämd i D, vilket är den traditionella tonarten även när den spelas på fiol. För den som vill lyssna och jämföra med en fiolversion av låten finns den bland annat med på skivan Särnalåtar. Grovt och grant. Jag gör små variationer mellan varven, som kan fungera som exempel på hur man kan använda sig av betoningar genom andning, bindningar, och stopp på mungigan.
So rulta kulta. En polska från Sörmland. En svängig bit som även återfinns som danslek. Jag spelar den här på en mungiga i G. Jag har lagt till lite variationer och stopp i spelet för att ge luftighet och spänst. Jag vet tyvärr inte var man kan höra hur den spelas på fiol eller annat instrument, för den som vill jämföra.
Polska från Västmanland, efter Gustav Svalberg. De två polskor som finns dokumenterade i tradition på mungiga i Sverige spelades av Gustav Svalberg. Här har jag gett min egen tolkning av den ena låten, spelad i G. Låten finns även i en (fiol)variant efter Vickes Johan Persson från Grimsåker i Malung. Malungsversionen finns inspelad med Anders Rosén och Kalle Almlöf på skivan Stamp, tramp och långkut.
Först till snickaren och sen till smeden. En ganska stabil västerdalspolska som här spelas i D. I starten använder jag mig av stopptekniken för att ge en stötigare karaktär. Låten är av en karaktär som lämpar sig för mungiga, med stabilt gung och energi som gör det tacksamt att utforska och pröva mungigans möjligheter.
Tre strömmingar. Polska från Boda i Dalarna. En polska spelad på en mungiga smidd av Alexandr Dernovoi, stämd i D. Även denna låt ligger bra på mungiga och har en tydlig struktur. Den kan möjligen passa som övningsobjekt för den som vill lära sig spela folkmusik på mungiga.
Bröstvärken. En polska efter Herman Strömberg, sonson till den legendariske Lejsme Per. I denna polska använder jag mig av tekniken med stängd strupe för att återge fiolversionens flageoletter i starten av låten. Jag har utgått ifrån Herman Strömbergs eget spel, utifrån en inspelning utgiven på skivan Äldre spelmän från Dalarna.
Värk i bröstet. Samma låt som ovan, Bröstvärken, men i lite konstnärlig tappning. Spelad på en mungiga stämd i lågt D. Som ett litet prov på hur mungigan kan användas på mångsidiga vis.
Mungiga.com 