För ett par dagar sedan besökte jag Sörmlands museum för att på plats få studera några mungigor som fanns i muséets kulturhistoriska föremålssamlingar. Två av mungigorna var tillverkade och använda under 1820-talet och två andra var förvärvade under början av 1900-talet. Det första som slog mig var skillnaden i mungigorna.
De två 1800-talsgigorna var små och smäckra, säkert finstämda i en viss tonart (vilken går inte längre att utröna), och tydligt serietillverkade av samma verkstad. De är tillverkade utifrån samma mall och form helt enkelt. Båda hade en lite kantigare högersida på ramen och märken efter skruvstädet. Mungigorna är enligt Strängnäs museums accessionskatalog från 1820-talet. Mungigorna skänktes år 1882 till Strängnäs Högre Allmänna Läroverk av lektor Lars Fredrik Kumlin (1814-1885). Senare överfördes de till Strängnäs museum och 2017 till Sörmlands museum.
1800-talsmungigorna: 
De två mungigorna från 1900-talets början är kanske ännu intressantare, eller märkvärdigare. Till skillnad mot de äldre så är dessa helt olika i utformningen, men båda är otroligt grova. Mellan drygt 10 och 12 cm långa och av kraftigt gods. Den ena var inköpt från målarmästaren och fabrikören Anders Sandberg (1849-1932), Nyköping år 1916 för två kronor. Sandberg brukade åka runt på auktioner runt om i Sörmland och köpa på sig lite allt möjligt. Tyvärr går det inte att säga exakt var han kom över mungigan. Fjädern är inslagen rätt igenom ramen, utan kil. Och inslagen framifrån, så att metallen böjt sig utåt på ramen. Man har dessutom använt en rejäl järnten som fjäder.
Den andra mungigan var köpt av J. P. Eriksson, boende på Lilla Tofsö i Västerljung, Trosa kommun, ”under 1900-talets första hälft”. Modellen är ganska smal, men med en mycket hög ram i basen. Ganska tung och med en otroligt grov fjäder, men som är mycket fint och exakt inkilad, antingen helt utan kil, eller med mycket smal kil (metallens brytpunkt gör detta svårt att avgöra). Den ser ut att ha varit ett mycket fint arbete, men trots det är fjädern är gjord av en rejäl järnten. Eftersom så mycket arbete har lagts ned på instrumentet i övrigt har jag svårt att tro att den grova fjädern är ett misstag. Fjädern är avsmalnad men inte tydligt avfasad mot ramen. Mungigan ser i övrigt ut att ha varit ett påkostat arbete.
Mungigorna från ca. 1910-talet: 
Eftersom de senare mungigorna härstammar från en tid då speltraditionen fortfarande var levande, om än på upphällningen, så är de givetvis intressanta för att spekulera i hur det kan ha låtit, och vilka låtar man kan ha spelat. Dokumentationen av mungigetraditionen i Sverige är mycket smal, men instrumenten kan kanske ge en kompletterande inblick i spelet. 1800-talsmungigorna är smäckra så de har säkert varit enkla att spela melodier på, de liknar mycket de mungigor som brukar tillverkas professionellt idag. Tonarten är som sagt svår att utröna i dagsläget, men deras storlek tyder på att det är en relativt hög ton som producerats (mycket låga tonarter gör sig inte särskilt väl på så korta fjädrar). En gissning är därför att de varit stämda någonstans mellan G och höga C.
Mungigorna från 1900-talets början däremot är riktigt stora mungigor, med otroligt grova fjädrar. De måste alltså ha varit extremt hårda att spela på. Kanske med ett mycket högt ljud. Men fjädern är inte så tydligt avfasad mot kanterna, utan ganska bred och platt, vilket måste ha gjort övertonerna svåra att höra. Det är lite märkligt eftersom den ena mungigan är så välgjord i övrigt, och smeden tydligt har filat ned kanterna på ramen för att skapa en skarp kant gentemot fjädern (en förutsättning för skarpa övertoner). Kanske har någon mindre kunnig smed försökt reparera en trasig fjäder med en alldeles för grov ersättare, eller kanske har man helt enkelt haft ett annat ljudideal och tidvis eftersträvat ett ganska grovhugget spel i Sörmlands sena mungigetradition.
Mungiga.com 