Hur lät mungigespelet i Sverige förr? Vad spelade man för låtar? Fanns det låtar komponerade för mungiga? Fanns det en mungigerepertoar och en speltradition där kunskapen gick i arv? Jag vill gärna tro att så var fallet, men spåren av denna tradition är nästintill helt förlorade. Blickar man mot Norge så finns en sådan tradition dokumenterad på ett helt annat sätt, med inspelningar av spelmän, en (förhållandevis) rik repertoar från landets olika regioner och ”munnharpeslåttar” som i sin tur också har överförts till hardingfela.
Eftersom länderna angränsar till varandra, folkmusikaliskt har varit väldigt likartade och landsgränserna inte heller har utgjort en vattentät skiljelinje är det sannolikt att mungigetraditionen på ett generellt plan har varit ganska lik i de båda länderna. Men den norska traditionen är till viss del också präglad av en rad lyckliga omständigheter, som inte kan tas för givna. Om man ser närmare på exempelvis mungigespelet i Setesdal så har det inom denna region sannolikt varit ett historiskt sammanträffande där duktiga smeder, som kunnat tillverka högkvalitativa melodiösa mungigor, tillsammans med närvaron av duktiga (hardingfele-)spelmän, som har gjort att mungigetraditionen i regionen har odlats och spelet förädlats.
Om det inte finns någon kollegial samhörighet utvecklas det heller ingen sådan god tradition i spelet med tiden. Det krävs att någon tar vid och för vidare kunskapen inom både smidet och spelet för att en sådan specifik mungigerepertoar ska utvecklas. Instrumentets kvaliteter medverkar till vad som som kan spelas och hur musiken låter. Vad spelade man då för låtar i Sverige? Det finns inga spår av någon lärlingstradition i mungigespel från Sverige, motsvarande hur storspelmän på fiol kunde föra vidare sin kunskap. Saknas en sådan mästare – lärlingsrelation går antagligen många kunskaper förlorade. Inte minst torde spelstilen snabbt förändras över tid, då man även i Norge kan urskilja tydligt individuella spelstilar även inom samma region. Det finns över huvud taget inga uppgifter om hur man lärde sig spela mungiga inom den svenska traditionen. Gustav Svalberg, den enda med ljud dokumenterade mungigespelaren inom den svenska traditionen, spelar låtar som annars brukar spelas på fiol. Och han gör det med en särpräglad spelstil och anpassar dem till mungigans förutsättningar och möjligheter.
Vid sidan av en specifik mungigerepertoar har det sannolikt även i Norge funnits många spelmän, med olika kunskapsnivå, som prövat att spela sina låtar på mungiga. På samma sätt kan mungigespelet ha fortlevt även i Sverige, även om mungigespelet främst då traderas via andra instrument, och kanske i någon mening inte som en egen tradition. Mungigans relativt begränsade tonomfång sätter ramen för vilka låtar som kan spelas på instrumentet. Man kan, liksom i Norge, även ha modifierat låtarna för att passa mungigan och bli bekvämare att spela, men dessa mungigeversioner finns då inte bevarade. Kanske finns det ändå en möjlighet att spekulera i och söka efter möjliga mungigelåtar i den svenska folkmusiken, genom att se till just tonomfång och låtens karaktär och uppbyggnad. Enklare melodier, ”smålåtar”, arkaiska långdanser och vispolskor har ofta en karaktär och omfattning som ryms inom mungigans bekväma spelomfång. Kanske var dessa populära att spela på mungiga förr. Kanske var en del av dessa låtar, fast bevarade på andra instrument och som sjungna visor, del av den levande mungigetraditionen. Kanske utgjorde de rentav dess kärna, varifrån vissa ekvilibristiska spelmän likt Gustav Svalberg utforskade även mer komplexa låtar. Kanske kan vissa av dessa arkaiska låtar ha komponerats för mungiga och sedan förts över och bevarats på andra instrument. Ett kännetecken för den äldre typen av folkmusikens modala melodier är att den inte förhåller sig till ackordföljder, utan istället till en eller ett par referenstoner, alltså en ton i skalan där melodin får vila, som melodin rör sig kring. I mungigans fall är grundtonen, bordunen, referenston.
En liten inblick i hur tillverkning och mungigespel florerade även utanför någon direkt spelmanskontext kan man kanske få genom de etnografiska samlingarna i exempelvis Lunds Folkminnesarkiv. August Nilsson berättar om sin uppväxt på 1860- och 70-talet: ”I Nedraryd bodde en gammal undantagsman, Anders Nesing; han brukade göra munharpor, vilka han sålde till barnen för 25 öre per styck. En munharpa gjordes av en 1 centimeter tjock fyrkantig spång av stål, som böjdes dubbelt eller som ett långt V. En stålfjäder som var fästad i V:ets krök täckte helt den ½ cm breda springan och var försedd med en krokig ände. Instrumentet var 1–1 ½ dm långt. Vid spelningen hölls den tunna fjädern mot tänderna, under det man med ena pekfingret slog på dess krökta ände då det uppkom ett sjungande läte.” Kanske var en stor del av mungigetillverkningen och mungigespelandet i Sverige inte mer än ett utforskande av ljud och tidsfördriv, men antagligen fortlevde det också en mer ambitiös ådra genom vissa spelmän. Hur den ådran förmedlades och odlades i Sverige kan vi dock bara spekulera kring.
Mungiga.com 