En mungiga på en samisk ceremonitrumma?

För en tid sedan snubblade jag över en spännande nyhet. Man hade lyckats identifiera och återbörda en samisk ceremonitrumma som befunnit sig i Mersaille, och bland de metallhängen som var fästa på trummans ram hängde en mungiga. Trumman i sig dateras till 1700-tal och är av umesamisk härkomst, Ernst Manker beskriver den i sitt stora översiktverk som nr. 39 (Manker, Ernst. 1938. Die lappische Zaubertrommel : eine ethnologische Monographie. 1. Stockholm: Thule). Flera nyhetsartiklar belyste detta spännande fynd av en mungiga på den samiska trumman, vilket naturligtvis verkade väldigt spännande, exempelvis SVT, SR och samer.se. Trumman med den förmodade mungigan letade sig även in i en kort notis i Ola Stinnerboms bok De försvunna samiska kulturarven (2024:92).

Tyvärr visade det sig att det inte alls rör sig om en mungiga utan ett annat slags hänge av metall. Redan i Ernst Mankers stora verk om samiska ceremonitrummor beskrivs trumman och dess hängen i detalj. Här konstateras att det rör sig om ett hänge av järn, med en vriden ten i mitten och två böjda tenar på vardera sidan. I hänget har man även fäst flera andra mindre hängen (Manker 1938:657-663). Att det skulle vara en mungiga är alltså en nutida tolkning, som verkar tagen ur luften. Hängets form har vid första anblick en viss likhet med en mungiga, men även Mankers fotografi visar att det rör sig om något annat.

Att mungigan skulle ha kunnat komma att användas i rituella sammanhang inom den äldre samiska kulturen är dock inte helt omöjligt eller taget ur luften. I mötet med nybyggare kan mungigan ha fått en plats även bland samer i fjällvärlden. I trakterna kring Marsfjället i Vilhelmina ska exempelvis en av de svenska bosättarna ha både tillverkat och spelat mungiga. Vidare omtalar den finske prästen och naturforskaren Jacob Fellman (1795-1875) att mungigan var välbekant bland samerna han besökt i finska Lappland. Trummor, horn och lurar av näver eller trä ska ha varit brukligt att spela. ”De begagna sig äfven af ett ytterst primitivt blåsinstrument af videbark, och jemväl munharpan har länge varit känd hos dem” (Fellman 1906:13). Enligt Fellman är det dock inte för att spela till dans som man använder dessa instrument (även om man brukade spela fiol till dans i de sydligare delarna av Sapmi) utan i ceremoniella och rituella sammanhang (Fellman, Jacob. 1906. Anteckningar under min vistelse i Lappmarken. Del 2. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet). Ett sådant rituellt bruk av mungigan liknar och knyter möjligen an till ett motsvarande bruk längre österut, i vissa delar av Sibirien, där just mungigan, vid sidan av trumman, ska ha använts i rituella och ”schamanistiska” sammanhang.

Att mungigan har florerat i en samisk kontext genom mötet med svensk och norsk allmoge torde vara ganska givet. På samma sätt har annan folkmusik och folkliga instrument brukats i mötet och övergången mellan kulturerna, men förekomsten av en mungiga på den samiska ceremonitrumman skulle ytterligare visa på en integrering av mungigan i en exklusiv samisk kontext, även på svenskt område, vilket givetvis hade varit spännande i sig. Tillsvidare verkar Fellmans notis om samerna på det finska området få vara det starkaste, och ensamma, belägget för ett sådant rituellt bruk av mungigan i Norden.