Finns det något mer tillfredsställande än att spela på en egengjord mungiga? Ja det vore kanske en perfekt gjord mungiga i så fall. Men oavsett slutresultatet så är det en spännande utmaning att göra sin egen mungiga, och det är en process som verkligen får en att se på sitt instrument på ett nytt sätt. Och det skapar en annan förståelse för instrumentet och dess egenskaper.
Att göra en mungiga behöver inte vara utomordentligt svårt. Men att göra en riktigt bra mungiga kan definitivt vara det. Det bästa sättet att lära sig ett hantverk av sånt här slag är att lära sig av någon som kan. Därför kan jag bara rekommendera alla som funderar på det att gå en kurs i mungigesmide, i t.ex. Norge. I Gjøvik hålls årligen en kurshelg i slutet av maj med mungigesmide på agendan. En fantastisk möjlighet.
För den som sedan vill fortsätta sitt utforskande hemmavid finns det några enkla hållpunkter som man kan ha nytta av att planera utifrån.
För det första behöver man viss utrustning. Det här behöver inte vara en allför dyr historia, utan det går förvånadsvärt bra med ganska få grejer. Mungigesmide är ingen prylsport, men vissa saker går förstås fortare och enklare med elektriska verktyg. Först och främst behöver man en ässja av någon form, alltså en eldstad för att kunna värma upp materialet. Det går utmärkt med en vanlig klotgrill eller liknande där man kan elda med kol. Utöver detta behöver man någon form av blåsbälg eller luftpump, för att kunna blåsa in tillräckligt med syre till glöden för att få järnet att nå upp till rätt temperatur.
Med detta fixat behöver du bara:
Ett stålämne till ramen och ev. kilen (lämpligen fyrkantsstål i dimensionerna 6×6 mm eller 8×8 mm).
Ett stålämne till tungan (lämpligen ett sågblad).
Ett städ.
En slägga.
En metallsåg (bågfil eller vinkelslip).
(En skruvmejsel eller liknande för att slå hål för kilen).
En nålfil (för att kunna fila kil-hålet jämnt, alt. fila en skåra för tungan).
Två tänger.
En skiftnyckel.
Ett skruvstäd.
Först ska ramen smidas fram. En stålten på 10 cm är lagom för en mungiga som ska vara 6-7 cm lång. Ska man kila fast tungan kan man börja med att värma materialet och slå ut ett hål på mitten för inkilningen, med skruvmejseln (eller om man har en kil tillverkad för ändamålet). Sedan kan armarna smidas ut, de kan vara ungefär 7-8 cm långa, från hålet sett.
Därefter är det dags att böja till ramen och skänklarna. Man kan börja med att böja in armarna så att mungigan ser ut som ett U eller till och med som ett ɣ. De delar av armarna som ska bli skänklar, och ha kontakt med tungan, kan nu böjas utåt så att de blir parallella. Skänklarna kan även vridas in/snurras så att eggarna pekar mot varandra ◊◊, men man kan även fila fram eggarna i efterhand. Man kan tänka att minst 3 cm av skänklarna ska ha kontakt med tungan, för att få ett fylligt och tydligt ljud i mungigan. Skänklarnas eggar kan lämpligen vara ganska skarpa och utan ojämnheter.
Hålet för kilen bör vara helt jämnt i nederkant (där tungan ligger) och kilformat, alltså smalare in mot mungigan. Vill man hamra fast tungan i ramen istället för att kila får man istället fila ned en urgröpning i mitten av ramen. Helst vill man ha en trekantig urgröpning Δ, för att få mer material på sidorna att nita fast tungan med.
Med ramen klar är det dags att börja med tungan. Man kan tänka att tungan ska vara lika lång som mungigan + ca 2,2 cm för hanen, spetsen som man knäpper på. Beroende på tungans längd, bredd och tjocklek kommer mungigan få olika stämning. En bred tunga är styvare än en smal, och genererar en högre tonhöjd. Likaså en tjockare tunga, jämfört med en tunn. En smalare och/eller tunnare tunga ger längre efterklang och lägre tonhöjd. Man kan tänka att tungan ska vara kilformad, som en lång triangel, där basen sitter fast i ramen. En bred bas ger ett kraftigare ljud, till en viss gräns, då efterklangen blir för kort. Jag brukar utgå ifrån ett längd-bredd-förhållande där en 6 cm lång mungiga har en tunga som är 8,2 cm lång och 7 mm bred i basen.
Det kilformade materialet till tungan kan lämpligen klippas eller sågas ut ur ett sågblad och sedan filas till, så att alla sidor är helt jämna. Därefter kan man märka upp hur stor del av tungans bas som kommer sitta fast i ramen. Den delen kan man rugga upp lite, så sitter den stadigare. Därefter kan man fila fram skarpa eggar på den del av tungan som kommer ha kontakt med skänklarna. Det är bra om eggarna blir vassa om möjligt, eftersom det är här själva ljudet kommer skapas. Vassa jämna eggar ger ett klart och fylligt ljud.
Sen är det dags att böja till den del av tungan som sticker utanför själva mungigan, så att man får en uppstickande fjäder, eller hane att knäppa på. Enklast är att värma denna del i glöden, eller med hjälp av en blåslampa eller annan gaslåga. Även ett vanligt värmeljus kan fungera. Med en blöt tygbilt virad runt tungan kan man hålla i den direkt med händerna, annars med en tång. Hanen kan böjas upp ca 90 grader och spetsen kan böjas framåt eller till en liten båge.
Vill man stämma sin mungiga till en viss tonart så kan man i detta läge fila ned tjockleken på tungans gods (alltså inte bredden, utan tjockleken). Ju närmare basen man tunnar ut godset desto lägre ton. Tunnar man istället ut godset i tungans spets blir tonen högre. Genom att fästa tungan i ett skruvstäd och käppa på den kan man kontrollera tonhöjden med hjälp av en stämapparat.
Slutligen ska tungan fästas i ramen. Ska man hamra fast tungan sticker man in den i den trapetsformade skåran i ramen och hamrar ned de överhängande flikarna. Tungan ska sitta stadigt och rakt. Hamrar man på vänster sida kommer tungan vinklas något åt höger, och vice versa. Ska tungan kilas fast behöver man först skapa en kil. Den kan hamras eller slipas fram av en stålbit. När man kan sticka in den i kilhålet så att den täcker hålet helt och ligger i kant med ramens insida har den rätt form. Till sist sticker man in tungan så att den ligger på sin plats och slår in kilen.
Det sista man behöver göra är att justera skänklarna så att de ligger så tätt som möjligt mot tungans eggar utan att mungigan skorrar. Ju tätare det är mellan skänklar och tunga desto fylligare ljud. Enklast är att spänna fast mungigan i ett skruvstäd och använda en skiftnyckel för att böja eller pressa en skänkel i taget så att den passas in till tungan.
Voila!
Mungiga.com 