De äldre inspelningarna av mungigespelare från förr är förstås en outsinlig källa till inspiration för oss inbitna mungigeentusiaster. En intressant aspekt av den äldre traditionen är dess mångfald, inte minst i personliga uttryck och speltekniker.
För att göra de äldre inspelningarna mer begripliga och tillgängliga för den som vill lära sig mer om att spela mungiga och fördjupa sig i spelet har jag här gjort en ansats att kategorisera skillnaderna i spelteknik och klangbild i en del av traditionsmaterialet. Här har jag delat in det i slagteknik, vokalform, spänning och tungteknik. Märk väl att det kan krävas en del lyssning och ett tränat öra för att förstå vad det är man lyssnar efter, och vad man hör.
Slagteknik
Den mest uppenbara skillnaden är kanske slagtekniken. Vissa spelar med slag på alla taktdelar, både i tvåtaktslåtar och i låtar i tretakt. Exempelvis Embrik Beitohaugen från Valdres i Norge:
Andra spelar med en asymetrisk slagteknik. Tydligast blir nog detta i exempelvis gangar-låtar från Setesdal i Norge, men även i en del tretaktsmelodier, exempelvis Olav Oreholti från Valdres:
En ganska nära relaterad variation är bindningar och glidningar, där man kanske inte slår olika, men där anslaget ändå påverkas. Ett slags ornament i spelet. Ett tydligt exempel är när själva taktslaget börjar på en ton, som direkt binder över till melodins egentliga ton. Som ett slags förslag. Ett tydligt exempel är Olav O. Aukrust från Gudbrandsdalen som använder detta i gansa stor utsträckning. Det kan låta som ett slags ”diuo” där han landar på ”o”.
Vokalform
En annan skillnad i spelet är mer diffus och kanske lite intuitiv, men inte desto mindre karaktäristisk. Det handlar om munnens form, eller kanske vilket slags vokalljud som är utgångspunkten i spelet. Man kan spela samma melodi, och samma toner, men ”färga” sitt spel olika beroende på hur man formar munnen. Rent konkret så påverkar det vilka hjälpande övertoner (förutom melodins övertoner) som förstärks. Det ger olika klang helt enkelt. Vissa spelar med vad man skulle kunna kalla för en A-form på munnen. Man utgår ifrån att munnen är formad som att man ska säga vokalen A. Utifrån detta utgångsläge formas sen munhålan, med hjälp av tungan, om så att melodin skapas. Ett exempel är Lars Holø från Gudbrandsdalen:
Andra spelar snarare med en U-form, eller ett U-ljud som utgångspunkt. Ett exempel är Mikkel Kåvenes från Setesdal. Givetvis är det en mängd faktorer som tillsammans påverkar spelstilen, men ser man till just vilken vokal-form som munnen verkar ha som utgångspunkt så är det ändå tydligt att det finns skillnader.
En av de mer karaktäristiska uttrycken framkommer med en Y-form på munnen. Där man snarare tar utgångspunkt i att munnen är formad som för att säga vokalen Y, såsom Olav Oreholti från Telemark, eller Embrik Beitohaugen och Olav Hauge från Valdres:
Eller ännu tydligare kanske hos den mer samtida Helge Myrheim:
När vi ändå håller på och fördjupar oss i olika vokalljud kan vi kanske också se variationer som drar åt en Å-form som hos Olav O. Aukrust. Eller till och med en Åy-form. Som att man ska säga vokalen Å, men sen drar det Y, så att det hamnar lite mittemellan dessa, som utgångspunkt i spelet. Tydligast kanske hos Aani Rysstad från Setesdal:
Ytterligare andra använder snarare en Ö-form i munnen som utgångspunkt. Som exempelvis Per Sandvik från Gudbrandsdalen, eller Anders K. Rysstad från Setesdal:
Spänning
En annan aspekt av spelet som skiljer sig åt mellan olika traditionsbärare i de äldre inspelningarna är muskelanspänningen i kinderna. Vissa spelar med mer avslappnade kinder, såsom Lars Holø från Gudbrandsdalen, Olav Hauge från Valdres, och Hallvard D. Bjørgum den äldre från Setesdal:
Andra spelar istället med spända kinder, vilket ger en lite skarpare klang. Exempelvis Embrik Beitohaugen från Valdres, Olav Oreholti från Telemark:
Tungteknik
Ett annat inslag i spelet som påverkar uttrycket är användningen av olika tungtekniker. I dessa fall är det kanske främst en utsmyckning och ornamentering, eller som ett sätt att skapa variation i spelet, men i vissa fall är det kanske också ett personligt speltekniskt inslag.
Den tungteknik som är lättast att ta till sig är vad jag kallar läsptekniken. Man använder tungan som om man skulle säga ”S” och läspa. Det skapar en ganska avslappnad tunga vilket ger en rundare och mer öppen ton, än en spänd tunga. Det är ett ganska ovanligt inslag i det äldre inspelade materialet, och används då enbart som just ett inslag, och inte särskilt frekvent. Kanske tydligast hos Embrik Beitohaugen, när melodin går från en hög ton och ned till en lägre.
Den mest karaktäristiska tungtekniken som går att urskilja är Per Sandviks ”rullande L”. Per använder sig av att rulla, eller slå till med tungan upp i gommen. Ungefär som att göra ett ”L” eller ”Kl”-ljud i ansatsen till varje taktslag/anslag på fjädern. Även underdelningen markeras ibland med flera sådana ”L-L-L-” i rad.
Ytterligare en teknisk variation är användningen av vad jag kallar djupa öppna toner. På mungigan använder man som grund öppen eller stängd strupe för att ta de olika meloditonerna i skalan. När man tar de öppna tonerna kan man antingen använda aktiv andning, eller hålla andan (men ändå hålla struphuvudet öppet). När man då håller andan kan man så att säga öppna upp svaljet och luftstrupen ännu mer, så att man får en ännu ”djupare” klang i tonen. I de äldre inspelningarna förekommer detta som ett inslag, ett ornament, hos vissa spelmän, men inte hos alla. Ett exempel där det används på ett fint sätt är Olav O. Aukrusts inspelning av springleikarna Ola Springaren och Løytnants Anne. I dessa inspelningar fungerar det som en variation som läggs in i vissa varv av repriserna, men inte alltid:
De olika teknikerna överlappar givetvis varandra, och tillsammans påverkar de det sammantagna uttrycket och karaktären i spelet. Det kan därför ibland vara svårt att särskilja spända kinder från en Y-formad mun exempelvis, medan detta blir tydligare i andra fall. Avslappnade kinder tenderar vidare att ge en otydligare vokalljuds-form på munnen, eller kanske beror det bara på en mer flytande ansats i spelet. Oavsett kan det förhoppningsvis ge en djupare förståelse och inspirera till vidare utforskande av ens eget mungigespel.
